On State Street, that great street, I just want to say
They do things they don’t do on Broadway
They have the time, the time of their life
I saw a man, he danced with his wife
In Chicago, Chicago my home town

Luis Monterrubio kommer från Mexiko. Där rådde hans far honom att skaffa sig en utbildning varför Luis studerade till arkitekt. Efter en tremånaders praktik i grannlandet och Chicago blev han kvar, som så många andra. Idag är han stadsplanerare på Chicagos stadsplanekontor och har att bestämma över 2,7 miljoner människor, eller hur deras stad ska se ut i framtiden. I den staden bor han själv, hans hustru med puertoricanska rötter och en tvåårig dotter.

Plankontoret ligger på 11e våningen i stadshuset mitt i stan. Stadshuset är känt för det gröna taket.

Luis hade förberett sig för vårt möte, bokat en konferenslokal och printat ut olika kartor som visade Chicago ur olika vinklar, men först började vi prata om parkerna.
Min fråga var hur man planerar entt samhälle för att få en bra mix av bostäder, arbetsplatser, affärer och platser for avkoppling och rekreation.
Luis berättade att det stora projektet var en sammanhängade park från nordöstra delen av Chicago till den sydöstra. Här skulle man kunna ta sig gående och cyklande från norr till söder, ha tillgång till vattnet (Lake Michigan) utmed hela sträckan. Att cykla var just en av hans stora intressen.
Här ska också nämnas att det anläggs cykelbanor på flera ställen och man kan cykla rakt in i centrum på cykelbanor även om det kan vara skrämmande med tät trafik tätt inpå.

Plankontoret arbetar intimt med parkförvaltningen vilket lett till att en gammal banvall som bar en järnväg från centralt belägna industrier västerut kom att bli en långsträckt park med cykel- och promenadväg. Sträckan heter officiellt Bloomindale Trail men kallas Six-O-Six.
Går man 606 går man genom bebyggelse och över livliga gator några meter upp. Även om parken är smal, känns det rogivande att gå här. New Yorks eleverade park är högre än Chicagos men Bloomindale är mycket längre.




Här och där finns cykelpumpar, vattenfontäner och återvinningsstationer. På jämna mellanrum finns ramper ner till gatunivå. Man kan alltså enkelt komma upp och ner med cykel eller rörelsehinder. Dessutom kommer man ju ut till Humboldt Park.
Men grädden på moset blir det när Bloomingdaleleden ansluts till gång- och cykelleder inne i centrala Chicago och till Riverwalk, ett stråk som går längs Chicago River inne i city. Inte ens Vänersborg kommer i närheten av en sådan här plan för gångare och cyklister.

När vi talar om kommunikationer visas en karta där man markerat stadsdelar som ligger si och så nära kommunikationer. I Chicago transporterar CTA människor med tunnelbana och ett väl utbyggt bussnät. Intressant är tunnelbanan i city där den går över jord och mellan höghusen och svänger tvärt i korsningarna.

På stadsbussarna kan man ta med sin cykel. Det finsn plats för upp till tre bussar. Där ligger Västtrafik i lä.

Områden som ligger nära kommunikationer är mer attraktiva och drar till sig köpstarka grupper. Huspriserna stiger och annan verksamhet följer med i form av butiker och matställen.

Hur hanterar man då behovet av bostäder? Vart man än tittar byggs det nya hus och det är inga radhuslängor som byggs, men det beror på tomtmark inne i Chicago är en bristvara.

Men vem har råd att bo i ett nyproducerat 20-våningshus? Luis berättar att man försöker styra byggherrarna att erbjuda billigare lägenheter till dem med lägre inkomster. Och styrmedlet heter parkeringsnorm.
Där Vänersborg gripits av ett parkeringsvansinne då man har en norm som är alldeles för snäv. Tittar man i delar av Vänersborg, speciellt de mer pittoreska, finns det så gruvligt mycket bilar att genomfart och tom cykeltrafik är besvärligt. Titta bara på Nordstan som ser ut som en stor P-plats. TRIST!
Men Chicagos plankontor erbjuder avsteg från P-normen om man låter någon bygga hus där det viks lägenheter åt dem som inte har så hög inkomst. Låter som en utsökt idé. Idag finns inga sådana initiativ.

Annars var det enbart skatter man kunde använda för att göra genomgripande förändringar. Ett populärt men ofta omdebatterat system kallas Tax Increment Financing vilket används för att finansiera olika program och viktiga samhälleliga funktioner som bibliotek, parker och liknande.

Min sista fråga gällde segregationen och de områden som skulle kunna betraktas som No-Go? Det finns, som i många amerikanska städer områden med en nationell karakär. Olika befolkningsgrupper har bosatt sig på speciella platser och man har försökt hålla kvar vid traditioner och kultur man för med sig. Svenska Andersonville har till en större amerikaniserats då den ursprungliga skandinaviska populationen blandats upp.

Medan latinamerikanska kvarter är mer homogena. Affärer, restauranter, kaféer, läkarmottagningar har skyltar på spanska. De flesta grupper är väl integrerade, eller för att vara mer korrekt, assimilierade i samhället. Kravet på att vara självförsörjande och att kunna klara språket är ju en förutsättning att integrera sig och att bli en fungerande del i samhället och bidra till samhällsutvecklingen.


Om de olika nationaliterna och deras olika kvarter är inga problem, tvärtom, finns det ett större problem. Vi körde genom en förort där karaktären ändrades helt från ett kvarter till ett annat. Plötsligt låg det skräp överallt, många hus var igenspikade, människor verkade driva runt, eller satt på trottoarerna eller på trapporna utanför huset. Området verkade befinna sig i djup misär.
Luis förklarar en del av nöten att knäcka. Området bebos av låginkomsttagare, företrädesvis färgade. Många har mycket usel skolbakgrund och saknar arbete helt och i området finns, i princip ingen näringsverksamhet förutom spritbutiker och nagelsalonger.
Att knäcka den nöten, innebär att få fler i arbete, få in mer näringsverksamhet; andra typer av affärer.
Jag fick berättat för mig om kriminella från de här områderna som gör sina månader och år på anstalter och sedan kommer ut och bara har att flytta hem till eländet och utan jobb, utan inkomst fortsätta med sin kriminalitet. En lösning som provats, uppenbarligen med gott resultat, är att ge interner yrkesutbildning. Man har låtit utbilda kockar. Inte hamburgervändare utan riktiga ‘chefs’. Många har fått bra arbeten på prestigarestauranter och står och trancherar Tournedos med gängtatueringar högt och lågt. Höga inkomster, som kommer dem och familjer tillgodo bidrar till att familjer kan resa sig ur letargin, barn kan få bättre utbildning och kvarter får bättre rykte. Det är nog en process som tar lång tid.

På Luis karta var områden att satsa på utmärkta i gult och de fläckarna fanns lite överallt.. Mycket jobb, begränsade resurser men jag kände efter vårt långa möte att man förstått problemet och tittade på lösningarna och hade lagt in en hög växel för att klara av det.

Hur har vi det i Vänersborg? Med bara 36.000 medborgare och med ungefär samma problem som Chicago, fast i mycket mindre skala, har vi identifierat problemen och skissat på lösningar, eller blundar vi, sopar under mattan, stoppar huvudet i sanden och bestämmer oss för att spara oss ur bekymren, eller som Sally uttryckte det, “bromsa sig ur en uppförsbacke” …






Bilderna ovan visar Willis Tower (442 meter), en stadsodling bara några kvarter från centrum, försäljningen på Farmers Market mitt inne i affärsdistriktet, en jättestaty av Marilyn Monroe (ny staty varje år) och cykelväg längs Lake Michigan.