Det där med att kalla sig kommunist idag är lite vanskligt. Å andra sidan har man blandat ihop begreppen varför de stela och toppstyrda samhällen i öst inte var kommunistiska utan socialistiska, och strävan var mot ett samhälle präglat av kommunism.
Man kan ju som jag vara bokstavsmänniska av högsta rangen och ta allt så bokstavligt det bara går, eller kan man vara lite pragmatisk …

För mig har valet av partitillhörighet inte varit så självklart alltid. Under flera år var jag medlem i Moderaterna, då jag själv arbetade (hårt) och tyckte att det var en plikt att göra rätt för sig. Då passade den moderata politiken mig bra.

Jag jag själv, i samband med den samhälleliga kollapsen i början av 90-talet stod utan arbete och började sätta mig in mer i detalj vad en högerpolitik betydde var det lätt för mig att byta sida. Jag har också sett det, ofta, utomordentliga arbete, systrar och bröder i Vänersborg lagt ner, vilket har lett mig in i den lokala politiken där det är lättare att arbeta utan att fastna i ideologiska stridigheter. Det är bara lättare att se att vissa beslut ger större samhällsnytta än andra och att somliga beslut kan gå stick i stäv med en mer officiell politik. Dessutom är det möjligt att samarbeta över blockgränser.

Under åren som aktiv har jag märkt hur viktigt det är att engagera partivännerna. Det funkar inte att sitta på alla stolar och kräva av medlemmarna att göra allt hästjobb utan har man viktiga positioner i de politiska rummen är det också lättare att ställa upp när det gäller. Partiet får aldrig bli elitistiskt; vi gör ett jobb tillsammans, var och en efter sin förmåga. Demokrati och rättvisa är inte en plikt utan en möjlighet. I det ögonblick när våra ansträngningar börjar mätas och jämföras med andras har vi tagit ett stort steg från vår värdegrund och närmat oss en diktatoriskt organisation.

Jag använder gärna ordet pragmatiskt, vilket för mig betyder att arbeta med lösningar som ger största och mest långsiktiga samhällsnytta. Därför händer det ofta att jag kritiserar Vänsterpartiets idéer och förslag så som de presenteras i riksdagen.
De stora misstagen är dels att inte se hur tidigare reformer orsakat stora samhälleliga försämringar och bättre än att sätta plåster på såren vore att gå tillbaka. Det gäller skolan där friskolereformen och fria skolvalet är det absolut främsta skälen till skolans problem. Inga åtgärder i helvete som inte innebär en återgång till det gamla kommer att göra någon större nytta, bara suga ut mer kraft och blod ur samhället.
Likaså är bostadspolitiken kollapsad pga av en avreglering som skulle ge billigare bostäder och nu haglar förslagen hur vi ska kunna bygga mer och bygga billigare och samtidigt inte inser själva grundorsaken till problemen och, än värre, stöder förslag som fördyrar hyresrätterna.
Jag skriver inget om utrikespolitiken; jag vill inte bli upprörd.

Jag tror inga stora saker kommer att hända i svensk politik om man inte börjar arbeta blocköverskridande. Sverigedemokraterna tar allt större del av kakan och inga argument i helsicke kan få folk att fatta att partiet är ultrakonservativt och definitivt inget arbetarparti. Jag vill se de etablerade partierna börja samarbeta, både nationellt och lokalt (om det behövs).