Jaha, då var det här skitåret snart till ända. Slår man på TVn ska varenda program visa ”året som gått” eller rentav ”decenniet som gått”. I sämsta fall ska man också spekulera i hur det blir härnäst.

Det är som om folk tror att vi liksom får en ny chans varje nyårsdag – ut med det gamla och in med det nya. Fast det nya är ju oftast lika ruttet och sunkigt som det gamla. Bankkontot visar samma dystra siffror 1e januari som 31e december. Och inte fan har diskbråcket (o)väntat läkt ut nån gång runt midnatt den 31e …

Jag kan dock inte annat än göra en kort tillbakablick på mitt år som började med en sur räkning från Trafiksäkerhetsföreningen. För oss fattigpensionärer är oväntade räkningar alltid sura, för att det är dyrt att vara fattig.

För att bli mindre fattig fick jag erbjudande om en mindre och billigare lägenhet, även om jag, med de lite lätt perversa bidragsregler som gäller för oss, hade haft samma ekonomi om jag bott kvar. Men man vet ju aldrig när nästa tåg går (eller om paketet som PostNord ska komma med verkligen kommer, eller om min medicin finns på apotekshyllan eller om jag ska med egna skalpeller till sjukhuset om jag ska in på akutoperation …).

Måste medge att detta är nog, fan sista gången jag flyttar (själv). Har man som jag en haft en hobby som innebär mycket järn och koppar, känns det i ryggen (och i luftrören).

I somras stod det så klart för mig att kommunfullmäktige hade blivit en arena för ändlöst tjat. Trots kommunens stora underskott pga de senaste årens stora invandring, fanns ingen vilja till samarbete över partigränserna för att ta tag i problemen; det var viktigare att påpeka för alla andra vilka fel de gjorde – anfall är bästa försvar.

När man dessutom började argumentera för att bevara Lilla Paris Lilla Paris, gav jag upp. Var man sådana motståndare till att utveckla kommunen??!! Uppenbarligen!

Jag lämnade min plats i KFs utvisningsbås … f’låt, avbytarbänk, ondgjorde mig över bristen på intresse att satsa på att få fler skattebetalare till kommunen och tog semester.

En del av semestern blev några dagar på ön Rügen. Vi hade ett fint boende, såg massor och missade färjan hem. Det var väl distraktionen vid Hitlers monumentala semesteranläggning i Prora som fick oss tappa bort tiden. Behållningen var ändå att se hur man försöker skapa något nytt av detta monument över monumental dårskap.

Sedan var det det där djävla knivhugget som plötsligt dök upp och då insåg jag att jag definitivt inte var välkommen i partiet längre. Det tog inte många minuter för mig att skriva till medlemsregistret och be dem stryka mig ur rullorna. Att stanna kvar och bli förödmjukad gång på gång fanns inte på kartan.

Jag var ingen man skulle sakna och det har definitivt bekräftats.

Om knappt tre år ska vi välja ett nytt kommunfullmäktige och var jag lägger min röst vete gudarna, och vad ska jag säga till vänner och bekanta som röstat på partiet för att jag råkat vara aktiv?! ”Rösta inte på Vänsterpartiet …”

Det är tre år kvar, och även om jag är djäääääävligt långsint kanske jag tänker om …. Kanske.

Nu är det strax jul. Årets kortaste dag har precis passerat och ljusare tider är på väg. Klockan är strax över 4 (16:07) och det är beckmörkt ute, och så har det varit länge nu. Man får glädjas över det lilla och det stora.

Stort är barnbarnet Adrian. Stort var att träffa familjen och barnbarnen i Chicago. Sådär lite mittemellan är två flaskor god bourbon och fyra flaskor snapps, en bit rökt ål, god sill och hemgjord brunkål.

Det lilla är att jag nästan börjat avsluta en liten uppdatering av mina tunga högtalare, en liten uppdatering som påbörjade för ett år sedan och som avstannade pga ”bensinbrist”.

Det lilla är också att se alla Youtubefilmer där KLOKA människor visar IDIOTERNA som tror jorden är platt, att vaccin dödar och att Illuminati sprider död och förskräckelse med de sk chemtrails, dvs de kondensstrimmor flygplan lämnar efter sig.

Jag har inga råttbilder så det får bli en grisbild; grisen var ju årets … gris?!