Fan, vad irriterad jag blir när jag suttit och skrivit en lång text bara för att se den försvinna när datoråprogram drattar ner i ett stort svart hål. Så var det med det här inlägget. Mina eleganta och väl avvägda formulerar är borta med vinden; hur ska jag nu få ihop det?
Jag gör ett försök …

Borgerligheten grubblar på att låta RUT-avdraget omfatta läxhjälp medan oppositionen grubblar på förbud mot läxor. De reaktionära har ett stort djävla hål i huvudet och socialisterna har inget fattat och inget förstått.
Vad är egentligen en läxa? Ju en förberedelse till den dag då ingen bryr sig om man är med på tåget eller har ramlat av; jag avser dagen då man bedriver eftergymnasiala studier. Den som går på universitet eller högskola omfattas inte av någon curlingorganisation utan ska fixa allt själv.
Läxor handlar inte om att låta barnen fixa det hemma som inte hinns med i skolaneller för att kompensera för att något barn inte hinner med; då är det specialundervisning som gäller, inte läxor.
Läxor ska göras av barnen, inte föräldrar eller någon avdragsgill läxhjälp och syftet ska vara att ge barnen en vana att läsa och studera på egen hand, ångot som är en nödvändig när de lämnar gymnasiet och ska plugga vetenskaper som fysik, matematik, biologi eller kemi. Genusvetenskap är ingen vetenskap, det är vidskepelse.
Alltså varken högern eller vänstern har fattat detta med läxor.
Det finns ett intressant, vad som kom att bli, ett sociologisk experiment som startade som läxläsning i en Malmöskola. En kemilärare skickade med barnen hem små uppgifter i “hemkemi”. Barnen kom på, eller om det var bestämt så, att det skulle göras i grupp, alltså fick man samlas hemma hos någon och här blir det riktigt speciellt. Barnen kom från olika kulturer och hade olika hemspråk och man kom alltså att samlas hemma hos någon för att labba. Man var då tvungna att använda det enda språk man hade gemensamt – svenska. Sedan var de tvungna att ta hjälp av en vuxen – mamman i familjen. Hon hade oftast dåliga svenskakunskaper och inget socialt umgänge. Nu blev hon tvungen att hänga med i elevernas prat på svenska och fick träffa andra människor än den närmaste familjen.
Malmöläraren kom helt omedvetet att starta en lång kedja av personlig utveckling för en stor grupp människor bara för att hon delade ut en enkel läxuppgift till barnen. et här är tyvärr ett udda projekt som oväntat gav mångdubbel utdelning och som dessutom är ganska unikt. Ändå, läxor utdelade med rätt förutsättningar hör definitivt hemma i landet brunsås, men de ska fan inte förses med en skatterabatt.

I kvällstidningarna kunde man i veckan läsa, inte bara spaltmeter utan, flera sidor i rad om den försvunna skolflickan i Göteborg. Mycket av vad som skrivs handlar om skolans ansvar, att skolan inte larmade. Folk på stan tillfrågas om de har förtroende för skolorna och de har givetvis inte det. Man har låtit folk hålla sina barn hemma och sett om det kommer en larmsignal från skolorna, men inte.
Min protest, eller min åsikt, är att SKOLAN givetvis inget kan göra. Menar vi skola som i gul eller röd tegelbyggnad stående på kommunens vattensjukaste men billigaste mark? menar vi ett utbildningssystem på papper och i lagar och regler? Ingendera kan kontrollera barns närvaro och meddela hemmen att lilla Lisa eller lille Arne säkerligen plockats upp av en pedofil och är inte i skolan idag.
Skolan är nog, menar folk som inget vet eller kan, lärarna, denna pöbel som bara har att gå och köra lite matte för våra välartade småglin och sedan avnjuta tre månaders betald semester.
Jojo, lärarna ska tydligen fixa allt. Redan idag har de, trots en akademisk examen en riktig skitlön, urusla arbetsförhållanden, ofta med chefer (läs rektorer) som sitter på sin post av politiska orsaker och ska räkna pengar åt de högre tjänstemän som styr över skolorna och dikterar skolpolitikerna. Deras arbetsvecka är 45 timmar, vilka ska räcka till att planera lektioner men som oftast går åt till administration i form av utskrift av åtgärdsplaner, utvärderingar och annan kvalitetsuppföljning. Någon sa “grisen blir inte större för att man mäter den oftare”. Nu ska lärarna springa runt och räkna barnen och ringa hit och dit för att meddela att kidsen kommit eller inte kommit.
För att lösa problemet med skolbarn i förskingringen har någon kommit på att det ska lagstadgas; den mögelinfekterade byggnaden i vit mexitegel ska ringa upp Tiburtus eller Axelinias föräldrar och meddela. Efter den försvunna flickan Anna, borde en lag – Lex Anna – införas. Läter som en förskräckligt bra idé, tycker somliga.
I en insändare jag läste berättade en person om att när skribenten var liten fanns det en skolvärdinna som tog emot barnen och skickade signaler hem till föräldrarna om någon fattades. När jag var (obehörig) lärare, skrev jag en närvarorapport och lämnade in under dagen, fast då gick barnen i 7e till 9e klass.
Nej, för att undvika att Pelle Pedofil lurar med sig barn på väg till skolan krävs något annat än att ta ytterliga tid och resurser från lärarna, eller för att uttrycka det på hackerspråk:

DON’T PATCH BAD CODE – REWRITE!
Gör om – gör rätt.

Skulle skrivit något om järnrörskatstrofen i SD men avstår. I det politiskt korrekta Sverige vill det fan till att väga sin ord på guldvåg, och även då ger sig folk besväret att avsiktligt massuppfitta och ridikulisera andra för något de inte skrivit eller än mindre menat.
Jo, jag kan skriva något: Var det här en nyhet??? Hände det i helgen? Nej, det här är en två år gammal händelse. Jag anar begravda hundar i mossen.

Måste tillägga, min hjältinna i falukorvlådelandet Sverige, Tanja Bergkvist, har ändligen kommit med ett blogginlägg. De kommer sällan men är destu godare när de kommer.

Tillägg: Läraren jag hänvisade till heter Birgitta Pettersson och jobbar numera på Malmö högskola.