Jag tro inte att någon i kommunhuset avsiktligt beställde jultallriken till fullmäktiges sista sammanträde med avsikt att jag skulle bli dålig. Att jag blev dålig berodde på andra orsaker.
Klockan fyra torsdag morgon vaknade jag av en ihållande smärta i buken. Den började under revbenen där de slutade och sträckte sig neråt och utåt åt sidorna. Att den hängde ihop med maten stod klart då jag drabbats en knapp vecka tidigare efter ett julbord.
Eftersom jag har en hjärthistoria bakom mig ringde jag sjukvårdsupplysningen (1177 – bra ställe att ringa till om man är tveksam eller orolig). Eftersom smärtan satt ganska långt upp på bålen, vilket kunde vara tecken på hjärtproblem ombads jag att ringa 112 (SOS Alarm). Medan jag redogjorde för mina problem meddelade operatören att man bemannade ambulansen.
När väl ambulansen kommit och sjukvårdarna (akutsköterskorna, heter det så?) var på plats fick jag himla bra omhändertagande. Inget lämnades åt slumpen, jag fick smärtstillande intravenöst i hemmet och en slatt till i bilen. Man kolla blodtryck tre gånger och tog ett EKG.
Min sjukdomshistoria fortsatte på NÄL. Torsdag morgon och få patienter innebar eget rum och kort väntan på läkare. Jag kan bara föreställa mig hur det ser ut en fredags- eller lördagskväll med tonvis av människor som egentligen skulle varit mer hjälpta av ett samtal till Sjukvårdsupplysningen eller ett besök på en jouröppen vårdcentral. Det är, tror jag långt dig.
Även om jag vet hur fel jag har kan jag tycka att man verkligen försöker göra sjukvården maximalt socialistisk. Med det menar jag att det förefaller ofta finnas en strävan att a) alla ska ha det lika dåligt – jämNlikhetssträvan, och b) att låta människor som inget vet eller kan styra över saker och ting. I de gamla socialistländerna hade man måhända inte sjukvård i toppklass men den var lättillgänglig och man behövde inte sitta och vänta med misstänkt hjärnblödning en hel dag på att träffa läkare .

Det som slår mig när min läkare dyker upp är att han inte är etnisk svensk. Hans första ord går mig förbi och jag tänker att jag kanske behöver tolk. När jag läser hans namnbricka ser jag ett latinskt namn; är han chilenare?! Men sen hör jag honom prata på renaste och mest obrutna svenska och då gissar jag att han troligen är andra generationen svensk, eller möjligen första generationen. kanske kom han hit med sina föräldrar som liten på flykt undan fascismen i Chile eller någon annan stat i Sydamerika. En annan tanke jag får är att han är svensk av just ingen annan anledning än att han pratar svenska. Han har inget svenskt namn och han ser inte ut som en svensk men han pratar som en. Det här lder till en mängd tankar.

Vad är det som gör svenskar svenska? Svaret på den frågan har inte SD ensamrätt på. Kanske det inte finns något (bra) svar. Lite idéer är att språket är MYCKET viktigt. Med ett fungerande språk accepteras man lättare därför att folk förstår en.
Andra faktorer är att “bara vara svensk”, att inte skärma av sig från det svenska samhället utan skaffa sig bra kunskaper om svensk kultur som musik, litteratur, geografi, politik och så vidare; att kunna hänga med i en “typisk svensk” diskussion vid fikabordet.
Jag har förstått att det var vanligt att svenskar i förskingringen, speciellt de som var ute på längre jobb, bodde i sina Sweden camps, umgicks med andra svenskar eller nordbor, åt svensk mat, läste svenska tidningar, tittade på svensk TV. Dessa svenskar blev aldrig kosmopolitiska. På samma sätt blir invandrare som aldrig låter Sverige tränga in i deras sfär svenskar.
Utseende spelar ingen roll; jag har barn som har en ganska mörk hudfärg och de är väldigt svenska. Min hustru och hennes dotter är också från utlandet och om dottern är svensk (och amerikansk) har väl min hustru lite svårare att bestämma sig. I Sverige är hon inte riktigt svenska och när hon reser till sitt fosterland inser hon att hon har tappat känslan för sitt land. Däremot har hon valt bort allt som hör till hennes födelseland. Hon läser svenska böcker och tidningar, pratar svenska bra och vi har inga kanaler från hennes hemland på TVn – hennes val.
Arbete är också viktigt, om inte annat ger den invandrare en “svensk” identitet och möjlighet att fördjupa sin kunskaper i svenska språket och om det svenska samhället. Att vi idag har hög arbetslöshet och alldeles för många varsel är tragiskt.
Det är märkligt, dock, när folk går på yttre attribut. Människor som är bruna, svarta, snedögda, mörkhåriga, med slöja, med sari och så vidare kan vara mer svenska än blonde blåögde Karl Johansson. Jag själv sitter och hejar på alla andra länder utom Sverige i olika sportevenemang och jag jublar högt när IFK får storstryk i bandy.
Alltså min läkare hade ett spanskklingande namn och såg uut som en sydamerikan men pratade perfekt svenska – alltså han var svensk. Eller han var svensk.

Efter lite tryckande och knackande på buken som efter ansenliga mängder Voltaren slutat värka konstateras att min galla troligen är den skyldige och jag skickas till en ultraljudsundersökning. Min röntgenläkare där, heter Adam och är fåordig men också från ett främmande land ursprungligen.
Jag läste någonstans att de som efterlyste Nobelpris i riktiga ämnen och inte det opolitiskt okorrekta fredspriset får titta i stjärnorna efter sådana eftersom Sverige har halkat efter vad gäller skolning och forskning. Kanske Jan Björklund (och hans föregångarne) ska ta på sig dumstruten och sätta sig i skamvrån. Att ständigt anpassa kraven och betygen efter materialet man får in är ingen bra väg att gå om man vill ligga på topp. Internationella undersökningar visar att våra mattekunskaper är sämre än någonsin. Det är kanske bättre ställt med vårt genusmedvetande – men det vete Hen.

Jovisst fan, det låg lite stenar i gallblåsan och skramlade. Jag fick, av en annan läkare som var lika osvensk som alla andra jag träffat trots att hon hette Gustavsson i efternamn, order att hålla mig borta från fet mat i jul och vara sparsam med spriten. Tack för det NU-sjukvården!
Varför var hon osvensk då? Det som slår mig är att svenskar ofta stryker medhårs. Skolan har infört betyget snälle-G som utdelas till elever som inte klarar godkänt men som man tycker synd om. Varför har man i Melodi-djävla-festivalen en Andra Chans? Varför sitter jurymedlemmar i Let’s dance och dissar de som KAN dansa (Heja Pascalidou!) och hyllar de som nästan är lika viga som en betongbil som kört ner i ett kärr??
Doktor Gustavsson pratar klarspråk – det gör man inte Sverige. Hon berättar vad som gäller och ber mig att betänka att jag har hjärtproblem och ska vi ta med det i den fortsatta behandlingen eller ska vi släppa det?!
Klockan 11 sätter jag mig på bussen hem från NÄL och har besked om att mina stenar ska behandlas när helgerna är över. Jag har dessutom fått ett recept på smärtstillande om jag får besvär igen.
Samma eftermiddag går jag till Apoteket bara för att finna denna lunchtimme är det lång kö och det går helvetes lååååååååångsamt.
Tänk om det funkade likadant på hemköp som på Apoteket:
– Har du druckit mjölk förut?
– Du vet att du ska dela på prinskorvarna innan du steker dem och då ska du helst snitta ändarna så de ser fina ut när de serveras.
– Ägget ska skalas innan du äter det …
Människor som har käkat samma medicin i 10 år ska ha redogjort för hur de ska förfara med den fast deras läkare säkert berättat 27 gånger och nu ska de få veta igen. När jag väntat mina 45 minuter stående och försökt slumra – natten var kort och svår – slänger jag fram mitt körkort, säger Diklofenak och på frågan “Har du haft denna medicin förut” svarar jag “JA” – en ren lögn men jag kan läsa på nätet hur jag ska reagera på läkemedlet. Det tar max 3 minuter och jag är klar.
Tänk att det var SÅ smidigt på Doc Morris när det var etablerat en kort period i Vänersborg. varför kan inte statliga Apoteket fixa samma sak? Jag tänker osökt på en favvoslogan ungmoderater gärna körde med:
Om något är trist, ge det statsbidrag
Om något är mycket trist, gör det obligatoriskt.

Nu har jag precis tryckt i mig paj med rökt lax, ägg och grädde och en skvätt vin. Kommer The Stones att drabba mig i natt månne? Vi får se.

Slutligen Ett STORT tack för de trevliga och synnerligen proffsiga ambulanssjukvårdare (sköterskor?), min chilenska (?) akutläkare och min polske (?) röntgenläkare och min svenska akutläkare som skrev ut mig.
Det kändes tryggt att vara i er vård.
Däremot är det skit att våra politiker fördärvar den miljö där dessa hjältar befinner sig i.