Mycket sång blir det. Först Sinatra och sedan Beatles. Beatles passar mig bättre men Sinatra kanske var objektivt bättre.
Jag räknade kallt med att gå i pension om fem år, lyfta en snuskigt litet pension eftersom 30- och 40-talisterna noga sett till att få maximalt med utdelning på min bekostnad. Femtiotalisterna blev de stora förlorarna när pensionssystemet gjordes om; vi fick det sämsta av två världar. Våra ATP-poäng fördelades säkert till dem som inte hade betalat för dem.
Det borde vara lätt att inse att senare tiders pensionsreformer har varit nödvändiga. Det är väl högst otroligt att de 30-35% av sin lön man betalat i skatt skulle räcka till att försörja en under lika lång tid man arbetat, det är skola, vård, omsorg och pensioner. Vi har haft och har fortfarande ett system där dagens krympande skara av förvärvsarbetare drar in pengar till systemet och när det systemet haltar måste man kompensera på något sätt. Farbror staten kan göra som 1500-talets fogdar, härja runt bland de ofrälse och pressa mer pengar av dem, eller stoppa upp i den andra änden – utgifterna. Det här är ingen kul situation att hantera precis.
Nu pratas det om höjd pensionsålder och jag kan ana att samma skäl ligger bakom de funderingar som ligger bakom bromsen i dagens system – pengarna räcker inte. För en som sliter och kämpar låter det inte kul att tvingas slita två år till när det känns tröstlös att släpa sig fram tills man är 65. Och tyngre är det att veta att förslagen är komna bland annat av nöden.
Så vad ville jag ha sagt? Riva upp alla pensionsöverenskommelser, maxa utbetalningarna idag och hoppas att det fixar sig för kommande generationer. Självklart inte, det vore att propagera för kollektivt självmord à la Grekland.
Problemet är att systemet kan rasera trots de insatser som gjorts att få till ett hållbart system. Minskar intäkterna måste också utgifterna hållas tillbaka; det är ju inte en generation som ska underhållas utan flera. Och kommande generationer har pga av eländet i världen och i Sverige inte haft möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, tjäna pengar och pensionspoäng varför 40-talisterna (sa någon “fläskberg”??) är det stora vinnarna.
Det är min förhoppning att, oavsett färg, kommande regeringar inte faller till föga och i populismens heliga namn ger efter och ändrar systemet till förmån för några få högröstade och röststarka grupper och skickar resten av oss till långa arbetsår med hårt slit och elände och en sjukvård som sedan länge klappat igenom.
Och NEJ, jag varken vill eller orkar jobba tills jag fyller 67 eller 70. Hade jag vetat att “skit skulle hända” med pensionsåldern hade jag kanske planerat helt annat för 15 år sedan.
Först en rejäl guldklocka och sedan en rimlig pension. Eller hur det nu var.
