Det är dags för den årliga orgien i falsksång och politisk korrekthet – Melodifestivalen, eller EM i Sång som tävlingen också kallas.
Var tittar jag då på något som, man strax kan förstå, jag tycker är ganska motbjudande? Jag gillar festligheterna och galastämningen, lite som i ryska musikfestivaler där man lägger sig några snäpp över ESC, speciellt när det gäller att klara sången.
Vad som först och främst förvånar är att det som jag trodde stod högst på listan vad gällde bidragen var det nationella särarten, men med låtskrivare (läs svenska låtskrivare) som sprider den svenska låtskrivartraditionen(
) till länder som tror sig vinna med svensk darghjälp. Lägg därtill att länder plockar in artister och dansare (vad fan ska man dansare till???) utifrån – VARFÖR???? Var finns den georgiska själen, den schweiziska, den spanska????
Sedan är det en gåta varför man inte kan få fram artister som sjunga? Falsksång eller begränsade resurser när de ska ta i så tårna kryllar sig. Så himla svårt kan det väl inte vara att dammsuga musikhögskolor och operaakademier på folk som KAN sjunga. Men om jag minns varför det från Sverige sällan dök upp kända artister en gång i tiden; de etablerade artisterna ville inte uppleva ett nederlag. Det skulle vara ett stort minus i deras karriär.
Men skitsamma, det här är tydligen ett stort ärkespektakel som lämnar ingen oberörd; det är antingen älska eller hata. Sedan ska man lyssna på vinnarlåten halva året på radion …
Det som stör mig mest är två saker: svenska kommentatorers ohöljda fördomar och kränkande uttalanden om de tävlande OCH att tävlingen är så förbannat politiskt korrekt.
Förra året vann, så otroligt lämpligt Conchita Wurst och 2014 råkade ju av en slump vara ett år då HBTQ-frågor var högt på tapeten.
De ryska tanterna hamnade på andraplats för några år sedan, och att Alexander Rybak, den vitryske norrmannen skulle vinna var ju också förutsägbart. Lordi vann för att de kom med något originellt i ESC-sammanhang men knappast originellt eller nytt – det var bara rätt tid för latexgubbar på scen.
Det är sällan musiken som vinner utan allt runtomkring. Att sjunga om fred och frihet går ibland med rätt artist, vid rätt tillfälle och i rätt “kostym”. Ibland ska den tävlande vara en sorts underdog, homosexuell, handikappad, komma från ett land där det råder förtryck och sjunga om drömmar om en bättre framtid eller bara ha en framtoning som manar till mycket röstande. I år kommer Ryssland INTE att vinna trots att Polina har en skaplig låt och är den absolut skarpaste artisten i startfältet. Skälet stavas P-U-T-I-N.
I det här sammanhanget kan ju nämnas att den svenska presentationen av de tävlande jämte “proffskommentatorernas” kommentarer skrämmer mig oerhört. Man har gett sig fan på att uttala den ryska sångerskans efternamn så groteskt man kan, trots att andra artisters namn klingar felfritt. När vitryssarna stod på scen i tisdags antydde man grovt att den kvinnliga violinisten var en av Lukachenkos hordamer, eller hovdamer i hans harem. Vi betackar oss för en sorts konstig rasism som är fullt godtagbar för den riktar sig till gamla svenska ärkefiender – ryssarna.
I övrigt … Måns Semmelröv (är ju lättare att uttala än Zemlelöv eller Zermel .. äsch!) är en bra sångare, har en fin scenshow och en stark låt. Den skulle kunna bli en svensk seger. Jag lär inte jubla – det finns ingen orsak att jubla över ytterligare en skitlåt som radiokanalerna ska dränka oss med ett halvår framöver…
.. konstaterade han surt.
