Metro, måste vara Sveriges om inte världens mest politiskt korrekta tidning och samtidigt i sin korrekthet så besynnerligt motsägelsefull att den totalt saknar dels nyhetsvärde och berättigande.
Vad är det som är så störande med Metro? Jo, “nyhetsbevakningen”.
Jag förväntar mig att en tidnings förstasida innehåller en STOR nyhet såsom en tågkastrof, enn vettigt nobelpris i fred, ett nyval i Tyskland eller nya fakta om vår närmsta planet.
Men icke hos Metro. Där väljer man att köra med folk som blivit kränkta, eller bestämt sig för att vara kränkta och samtidigt bestämt sig för att sluta vara kränkta.
Metros “kränkta” människor verkar tillhöra en kategori som anser det så viktigt att få placera sin person med alla dess egenheter i centrum och omvärlden har att foga sig därefter. Jag läste om en person som ondgjorde sig över att hon hade att fylla i endera av två rutor M och F (eller var det M och K) när denne var på sjukhuset??). Personen hade bestämt sig för att denne varken var man eller kvinna utan tillhörde någon av de handra 70 könsidentiteterna RFSL har hittat på. Inte nog med det, landstinget hade tagit bort rutorna för att inte fler skulle bli kränkta.
Jag skulle nog vilja ha kvar rutorna, ty det är inte bara psyket som skiljer män och kvinnor, våra kroppar och hur vi reagerar på läkemedel skiljer också.
I dagens Metros står det om en kvinna som tycker att vi ska acceptera att hon är tjock. OK, hon är väl tjock då, men hon kan ju inte kräva att medborgarna ska tycka hon är vacker eller ändra sina mer eller mindre fördomsfulla åsikter om tjocka personer.
En annan kategori av personer som får STOR uppmärksamhet i Metro är de som gjort stordåd på facebook. De har startat en grupp som kämpar mot något eller för något och som har fått många “lajks”. Som om en facebookgrupp med många anhängare skulle vara någon sorts likare för vårt samhälle. När man å ensa sidan strävar efter att avveckla vad som är normalt och normer generellt, varför ska man då införa en facebooknorm baserad på vad många människor “lajkat”.
Det här förstärks av insändarsidan där teman som berör kötthantering (kött är mord), pälshantering (päls är mord) och om svenskars snikenhet mot de tiggande romerna verkar ha företräde. Likaså har ofta tidningens kolumnister också åsikter som passar landets trånga åsiktskorridor.
Johan Stäel von Holstein tjatade om att det behövdes fler entreprenörer, att skolorna borde ha entreprenörskurser men missade att det krävs speciella människor att vara entreprenörer, inte alla är där.
Det som gör en förvirrad efter allt tjôtande om alla människor som måste ha sina minutrar i rampljuset, får tvinga samhället att anpassas efter deras egenheter och allas rätt att vara unik, är att läsa t ex modesidorna.
På modesidorna får vi höra vad VI BARA MÅSTE HA PÅ OSS I HÖST. Det är som om all individualitet är som brotblåst. Alla sminktips, Sminka dig som den-och-den, tyder ju på att tidningen är klart schizofren.
Musiksidan presenterar skitmusik som spelas på alla radiokanaler och filmerna är alla av sista skriket-typ.
När man ska göra något speciellt bjuder man in kända personer som är väldigt politiskt korrekta och/eller är specialister på att göra pudlar. Världens mest plastiga och onaturliga människa, Lady Gaga med sina köttklänningar för plötsligt stort utrymme tillsammans med Carl Lagerfeldt som gör en ärkepudel när han meddelar att hans kreationer är för anorektiker och inte för tjocksiar som Adele …
Nä, Metro är en udda, besynnerlig och farlig tidning. Tummen ner.
