Onsdagskvällen bjöd på ett, lindrigt uttryckt,
stimulerande möte där SDs Kurt Karlsson interpolerade om kommunala ansvaret för
kriminella ensamkommande ynglingar.
Det
är långt ifrån ovanligt att Kurt Karlsson har anförande om denna grupp och vad
han ser som faran med dem, i detta fall kriminalitet.
Nu
fick han rejält med mothugg, kanske för att han inte respekterade det som sades
och att visade nästan arrogans mot dem som krävde honom på svar.

Invandringen
är inte långt ifrån en enkel sak att hantera och när det gäller de ensamkommande
barnen hamnar man mycket snabbt på ett väldigt gungigt gungfly där ena sidans
hårda linje att de är alla vuxna män men ska etablera sig i Sverige för att dra
hit sin släkt står mot dem som har en nästan romantisk syn av unga som flyr
undan krig och tortyr. Ingen sida står för hela sanningen och det går att hitta
fall som stämmer in på endera sidans argument.
Dock,
att ensidigt betrakta ALLA ensamkommande som potentiellt kriminella eller att de
kan bli det är en rent otrolig tanke. Visst vi har erfarenhet av unga människor
som, när de hamnar i utanförskap, dras till extremistgrupper eller hamnar i
kriminella gänga eller både ock. Det här har man sett hos extremhögern där unga
arbetslösa, bostadslösa, marginaliserade och med låg social status har
attraherats av ultrahögerns enkla fix – med ett järnrör slår man världen med
häpnad …
Vi
ska dock veta att utbildningsnivån är ofta mycket låg, många kanske tom saknar
skolutbildning helt. Det innebär att de som borde vara en gratis resurs inte är
det och att arbetet med att ge dem relevant utbildning blir en delikat
sak.
Oavsett
vilka grupper man har att hantera, är en lösning eller åtminstone ett av flera
motmedel att stötta unga människor, hjälpa dem till en god social status:
bostad, arbete, pengar som flyter in regelbundet en bra kommunikation med sin
omgivning.

Det
är å andra sidan inte korrekt att betrakta alla ensamkommande som offer för krig
och tortyr. Migrationsverkets statistik säger att av de drygt 23.000
ensamkommande som kom mellan januari och oktober 2015, var 14.000 från
Afghanistan medan bara 3000 kom från Syrien. Vi måste nog förstå att människor
inte bara flyr FRÅN elände utan att det finns de som flyr TILL något
bättre. En
blänkare i tidningarna om att Sverige låg på tredje plats på listan över länder
med liten korruption, kunde utgöra ett skäl att människor valde att lämna sina
hemländer för en tryggare tillvaro i kalla Nord.

Att
generalisera åt andra hållet och hävda att alla flyr från krig och förtryck ger
ju, när den “sanningen” avslöjas som delvis falsk, inte många bonuspoäng.
Dessutom är det inte bara syrier som kommer hit. I reportage efter reportage
möter vi människor från Pakistan, Nordafrika, Palestina, Iran, Irak, ja till och
med från Burma. Många länder är drabbade av politisk oro men flyktingar,
knappt.

Sedan
hörde jag i radions P1 en amerikansk forskare som hade funnit att i samhällen,
främst Indien och Kina, där det fanns en stor obalans mellan unga män och
kvinnor, fanns starka tendenser övergrepp mot kvinnor. Samma tendensen skulle vi
kunna se i Sverige där vi har gått från en könsfördelning på 105 pojkar mot 100
flickor till 116 pojkar.
Forskaren,
Valerie M Hudson, framförde sin forskning och teorier i veckan som
gick.
Läs
här: Överskott av killar i
Sverige.

Vi
måste se sunt och pragmatiskt på problemen. Sverige har tagit emot,
proportionellt många asylsökande; till och med så många att mottagningssystemet
nästan har havererat. Och med Migrationsverkets prognoser om kanske 100.000 fler
asylsökande i år, kanske uppemot 140.000 borde vi inse att vi nog ställer upp
mer än vad vi mäktar med, oavsett hur solidariska vi än vill vara. Det börjar nu
så sakta talas om att grupper av nöden ställs mot varandra. Sjukvård och
bostäder börjar bli en bristvara. Gapet mellan staten och kommunerna kommer att
öka i takt med att det kommer statliga dekret om det ansvar kommunerna måste ta.
Vem ska betala? Varifrån ska resurser komma? Jag menar inte monetära sådana utan
personella. Det saknas läkare, sjuksköterskor, psykologer, sociologer, lärare
…

Oavsett
vad jag anser om de asylsökande, har jag ändå att ta ställning till den politik
vi ska föra. Det spelar ingen roll om jag är sverigedemokrat eller
vänsterradikal, vi har många problem att lösa och vi får i det arbetet inte
blunda för, än mindre rädas för sanningen. Vi vill inte ha en högerregering
uppbackad av ett parti som utöver en annorlunda invandringspolitik har i sitt
partiprogram punkter som förordar långtgående inskränkningar i svenskars
rättigheter.

Med det jag tror vår lokale SD-representant gör är att, som man skämtsamt säger “den som har en hammare ser varje problem som en spik”.