Jag har räddats av min iPod idag. RixFM och Mix Megapol fortsätter att spy ut snabbproducerad tramsmusik där svenskar har en egenhet att utmärka sig negativt. Man talar ändå om det svenska musikundret …
Vad är då BRA musik? Vad som är bra och dåligt är ju synnerligt subjektivt, ungefär som skolbetyg. Att rösta om “bra” musik är väl heller ingen bra metod. Vem har hört det ukrainska ECS-bidraget spelas på radion fast majoriteten av lyssnare utsåg den till bästa låten.
Jag anfäktas av tanken att det finns vissa objektiva faktorer som hur “intelligent” sångtexten är.
Ett exempel på en inte så värst intelligent text är Call on me (ja, det är den enda text som finns).
Jag kan tycka att variationer i musiken är inte helt oväsentliga. Om musiken bara snurrar runt med några få takter om och om igen är det ett lågvattenmärke.
Aviciis Level är ett typexempel där musiken inte fyller några som helst krav på att vara varierad.
Hur används instrument för att fylla ut musiken? Dagens popmusik är ofta genererad i en dator varför varken gitarrer, stråkar, blåsinstrument eller ens slaginstrument är naturliga. De små “missar” som utmärker gott hantverk saknas. Det är lite som att äkta vaniljsås SKA ha små svarta prickar och en apelsinmarmelad med skalbitar av högst varierande form och storlek antyder att någon inte kört lite apelsinsaft med gelatin och socker i en stor fabrik.
Sedan tycker jag att de som deltar i musiken, artister och eventuella musiker faktiskt ska klara av sina uppgifter. Det är inte kvalitet när sången måste justeras elektroniskt för att inte låta alltför falskt, att man kan ha rena toner och inte skrika.
Nu har jag en musiksmak som inte delas av alltför många, eller om jag får uttrycka det själv, jag är musikalisk allätare. Det innebär att jag gillar nordkoreanska tjejrockgrupper, chilensk proggmusik från 70-talet, italienska barder, ryska folkrockare … men inte dagens popmusik. Att jag väljer bort en musikstil som är så väldigt snäv i sig tar inte bort alläteren ur mig. Kanske tvärtom.
Vad är då bra musik. Vad skrev jag tidigare – “bra” musik handlar mycket om subjektivitet. Gillar man Håkan Hällström så gör man, men det gör definitivt inte hans musik med stulna texter bra.
Eftersom kvinnliga musiker är så få vill jag exemplifiera mina tankar med några av dessa få.
Kate Bush, Suzanne Vega, Tori Amos och isländska Björk är några musiker som vågat gå en egen väg, visat på både patos och etos, även om jag inte är någon större diggare av Björk. Just Björk har väl någon gång meddelat att hon inte lyssna på andras musik för att inte inspireras av gjord musik.
Måhända har väl Kate Bush inte den mest sammetslena röst men med sin avancerade musik och sina texter som berättar historier är borde hon vara ett föredöme, liksom Tori Amos och Suzanne Vega som inte viker en tum när det gäller att berätta om det smärtsammaste som finns, och låta musiken hjälpa till.
Annie Haslam i gruppen Renaissance var skolad operasångerska när hon värvades till en grupp som spelade symfonisk rock. Gruppens pianister lär väl också ha varit klassiskat skolade.
Elkie Brooks har gått en lång väg från Vineger Joe (Robert Palmer) till projekt med ledande jazzmusiker. Hon gjorde skivdebut 1964 och hänger med än. Det är inte som stackars Avicii som, inte 30 år fyllda, redan är utsliten …
Alla dessa äldre musiker som inte har haft en brilliantbelagd väg att vandra har ändå så mycket mer att ge sina lyssnare än dagens stjärnskott. Det handlar om känsla och engagemang och en otrolig drivkraft att få uttrycka sig och inte lämna något halvdant till sina följare.
Det slog mig häromdagen när jag kom att lyssna på Frank Zappas Willie the Pimp från albumet Hot Rats, hur många “bra” musikskapare har haft sådan krav på kvalitet. Frank Zappa arbetde bara med de allra bästa musiker något som också Michael Jackson gjorde. Och vilka dyker inte upp på den marockanska raisångerskan Cheika Rimittis album Sidi Mansour om inte Robert Fripp och Flea, båda välrenommerade musiker inom rockvärlden.
Jag tror att om musiker slutar se musiken som en konsumtionsvara med ett bästföre-datumoch istället betraktar den som ett konstverk som ska klara några generationer, då blir det bra musik.
Några musikexempel av musiker nämnda ovan:
Kate Bush – Running Up That Hill
Suzanne Vega – In Liverpool
Tori Amos – Little Earthquakes
Frank Zappa – Willie The Pimp
Cheika Rimitti – Sidi Mansour
Michael Jackson – They Don’t Care About Us
