Det kan knappast ha undgått någon att en moderat, Delmon Haffo, i en video, vilken, vad det verkar, inte varit avsedd för publicum, kallade den specialdemokratiske specialförsäkringsministern, Annika Strandhäll, för hora. I alla nyhetssändningar har man nödgats att ha minst ett tiominutersinslag om detta och då med expertkommentatorer. Haffo har fått kicken och lite räfts och rättarting har pågått hos De Nya Moderaterna senaste tiden, något som påminner om Sovjets siste socialistledare, Gorbachev, som sparkade ett helt lager militärer när den unge sociopaten slingrat sig förbi radarstationerna och landade på Röda Torget i Moskva.
Att säga saker, även om de inte är tänkta att höras utanför ett stängt rum är inte bra. Man må så vara Moder Teresa, men när man säger ett felaktigt ord, ett litet knyst som inte är politiskt korrekt, då fan får man en spark i röven som heter duga.
Det är för många sådana fall just nu, och även om jag inte vill försvara Delmon Haffo, ser jag med viss oro på denna jakt på felsägare. Man letar gamla videoklipp och inspelningar från senare delen av stenåldern och hänger ut folk som säkert för länge sedan bytt ståndpunkt.
Men en fråga som inte ställs är VARFÖR Haffo sade det han sade. Och vad sade han … förutom HORA?
Jo, han hade en åsikt om ett uttalande från specialminister Strandhäll. För att inte vränga till det i god PK-anda, ska sägas att på en sida på privatföretaget Facebooks sida hade någon, med anledning av Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet, undrat om inte amerikanska män borde fråntas rätten att rösta:
“Den här idén med mäns rösträtt i USA, är det inte dags för omprövning?”
Varvid Strandhäll svarar:
“Har också tänkt den tanken ska erkännas.”
Inte någon har ifrågasatt Strandhälls syn på demokrati och medborgerliga rättigheter efter att hon visat sådant förakt och ogillande av utgången av ett demokratiskt val. Man må tycka vad man vill om Trump, men kan man inte göra en rimlig analys varför det sket sig för dem som ville ha en kvinna, vilken-som-helst, bara det blir en kvinna, finns det ingen ursäkt att kräva inskränkningar i rösträtten.
Ett land som inför inskränkningar kallar vi diktatur och är det diktatur Annika Strandhäll ivrar för, är det hon som ska ta på sig hatt och galoscher och inte mer komma tillbaka till jobbet.
Slutligen, Annika Strandhäll förklarar att hennes uttalande var ett skämt mellan två vänner. Men om hennes antidemokratiska vurm är ett skämt, som vi ska förbise, kanske Delmon Haffos uttalande också var ett skämt. Fast, ett skämt om kvinnor är ju så oändligt mycket grövre än ett skämtsamt vurmande för diktatur.
