Vi tittade på en dokumentär om Christan Lindberg, Sverigens kanske största utvikningsikoner. Vi fick höra henne berätta om sitt liv, under en hektisk period på 70-talet när tidningarna slogs om att få visa hennes behag, dels hur hennes liv gestaltat sig efter utvikningsperioden och vad hon gjorde nu.
Det som var intressant med filmen var det sätt Christina betraktade de olika perioderna av sitt liv, och den person hon var då och nu.
Det som är intressant är att Christina i motsats till tio miljoner andra människor inte gör en pudel och tar tillbaka och ber om ursäkt för det hon gjort och sagt – hon är istället stolt över sina bedrifter.
Hon är medveten om att tidsandan var en helt annan på den tiden. De svenska “herrtidninagrna” lästes av alla; de var ett mellanting mellan motortidning, historisk och vetenskaplig tidskrift med några bilder på vackra unga kvinnor. Christina var definitivt vacker och jag kan inte tro att det trixades en massa för att frisera bilderna än mer.
Tidsandan var en annan, som sagt. HIV/AIDS var inte uppfunnet och vi gick från en stel period präglad av moralism till en mer liberal där vi hyllande frihet från konventioner, kunde visa oss nakna utan att skämmas, stå på barrikaderna och kräva bilfria städer, dagisplatser åt alla och stöd för FNL i Vietnam.
Kanske hon gjorde mer för feminismen än dåtidens rödstrumpor.
Filmen Thriller visar för första gången hur en ensam kvinna tar hämnd på alla de som förtryckt och gjort henne illa. Filmen inspirerade Tarantino när han gjorde Kill Bill – Christina Lindberg rules!
Christina är inget offer för någon porrindustri. Hon valde själv hur långt hon ville gå och satte ner foten när det blev för mycket. Och som sagt hon stod och står fortfarande för vad hon gjort.
I detta beundrar jag henne mycket. När dagens “förebilder” ställer sig upp, eller kryper in i trånga åsiktskorridorer för att säga sin hjärtas mening, eller säga det som passar bra för karriären mår jag illa. Zara Larsson, Molly Sandén har mycket att säga men det andas ytlighet och politiskt korrekt. Å andra sidan är man en usel artist får man kompensera det med att säga saker som faller rätt folk i smaken …
När Christina inser att modelljobbet är en återvändsgränd skaffar hon sig en utbildning, gifter sig och lever med sin man i 30 års tid, en period då hon upplever sig ofri. När sedan maken dör tar hon över hans tidskrift – Flygrevyn. Iadg står hon som ägare, ansvarig utgivare och chefredaktör för tidningen.
Christina Lindberg är definitivt ett föredöme. Hon rökte aldrig på tillsammans med Rihanna. Hon gjorde det hon ville, inte det som passade etablissemanget. Hon tag hand ansvar för sitt liv och har inget att ångra eller ta tillbaka. Hon är en stark och självständig kvinna – ett föredöma för alla andra.
