“Kanske var det på det sättet som Fincher ville gestalta Salanders
”ofärdighet”. Eller så ville han bara skildra ännu en ambivalent kvinna
som är beroende av en man.”
Så avslutar Emilie Roslund på DN sin analys av den amerikanska versionen av Män Som Hatar Kvinnor. Analysen är gjord utifrån ett genusperspektiv …
Måste man alltid tolka och övertolka ALLT i vår omvärld. Ska jag ha ett genusperspektiv på müslin på min frukostfilmjölk, på skruvdragaren jag använder på jobbet, på musiken i min skivsamling? Kan man inte bara släppa allt och njuta av en bra film och, när det gäller slåss på barrikaderna när det gäller STORA och VIKTIGA frågor?
Nu är potatisen stuvad och laxen ska skäras upp, sådant överlåter min ambivalenta och beroende hustru till mig.
