Borta i Sydkorea pågår VM friidrotts-VM och hoppen att ”di
svenske” ta ska erövra medlarjer är, som alltid, mycket stort. I lilla Vänersborg faller däremot medaljregnet ganska lätt. Att
det är så beror bland annat på att friidrottare inte har någonstans att vara
förutom på en nedsliten och negligerad anläggning i Frändefors, vilken Tomas
Söderkvist med stor entusiasm försöker hålla
liv i.

Visst hittar vi en, nej två arenor i centralorten men den
ena blev av med sina löparbanor och hoppgropar när gräsplanen försågs med
konstgräs för några år sedan och den andra används uteslutande till bandyspel.

Friidrott är en grupp olika grenar som engagerar många
människor, framför allt ungdomar och givetvis deras tränare och familjer. Utrustningen
är ofta enkel och billig; med ett par spikskor kommer långt, fort.

Jag pratade med Friidrottsförbundets expert på friidrottsanläggningar och fick en indikation på att en lagom och komplett anläggning kostar 8-9 miljoner kronor. Det är fjärran från den tredjedels miljard en bandyhall kostar.

Vem som helst inser att med den kvarnsten som arenan är för kommuninvånarna är alla nya investeringar bara att glömma om de nu inte passar in i de styrande politikernas fantasiföreställningar, läs hamn i Vargön och Konserthall (med konferensmöjlighet). Därför motionerade jag om att frågan skulle utredas i hopp om att detta i (nära) framtiden innebar att vi fick en friidrottsanläggning … med konferensmöjligheter och fullständiga rättigheter. Det sista var ett grymt skämt.

Det är en from förhoppning att vid något VM i framtiden ska landet representeras av toppidrottare som började sin karriär på en fin friidrottsarena i vår stad.

När IFK varje år får en bonus på nära 30 miljoner borde det vara möjligt att löpare, hoppare och kastare en plats att träna på för under 10 miljoner.