I Indialand, bak Himalayas rand, där händer det konstiga
saker ibland …

Jag anar nästan att den
sången handlar om Vänersborg fast här “händer” det inte saker, det “bara
blir”.

Strax efter vi flyttat hit
“bara blev” ett kungligt jaktmuseum sju gånger dyrare än planerat och ett tak
över bandyisen för 90 mille blev en tredjedels miljard …

Jag ogillar att saker och ting
“bara blir” i kommunen. Det finns sällan
planer, sällan riktlinjer eller röda trådar efter vilka man utvecklar
kommunen och nu står vi ännu en gång med något som “bara blivit”. På vems
initiativ? Och varför?

Gunnar Johansson (VD ABVB)
efterlyste just planer och riktlinjer. Kommunen borde, enligt honom (och många
andra säkert) bereda områden/tomter och sedan gå ut och bjuda ut dem. Den med
bästa konceptet fick bygga. Har man gjort så här och nu?

Det är egentligen inte det
här vi ska diskutera men jag vill nämna det ändå.

Jag ville fundera lite över
om man tillgodosett kommuninvånarnas behov av rekreation och tillgång till skog,
mark och hav. Hur passar byggnationen med gällande strandskydd
till
exempel?

. Här handlar det inte om
EN villa som ligger rejält långt från stranden utan betydligt fler. Men det
kanske är så att det är EN sak om en företagare vill bebygga naturmark, nära
sjön med MÅNGA hus och något helt annat när en privatperson vill bygga ett hus

“Jag hade gärna
emotsett ett omtag – GÖR OM, GÖR RÄTT – men jag hade inte
förvånats om husgrunderna redan är gjutna, så jag har inget yrkande.”

PS Jag tänkte på
en en annan visa som går ungefär “För i bakvänt land, där kan allt gå an, där är
de lika knäppa och knasiga alle man …”