För 25 år sedan avsomnade socialismen i det som hetat Sovjetunionen. Siste socialistledaren i detta stora rike fann sig själv “sidsteppad” av en alkis och villig marionett till de sju dvärgarna, fast dvärgar är inte rätt ord. De sju var oligarker som roffat åt sig makt och folkets rikedomar i en omfattning som är ofattbar.

Idag leds landet av en president som inte utan kamp kommer att släppa makten till någon annan. Putin må ha sina brister och han är ingen demokrat men att han försöker återställa landets forna glans är väl helt i sin ordning; det är bara vi servila svenskar som inte förstår ord som nationalism och patriotism.

Det är sju år ßedan jag var här sist och nu ska jag uppleva tio dagars “semester” här, vilket innebär att vara moraliskt stöd åt min sovjetiskfödda hustru när hon försöker få ett avslut.
Jag håller käft men kan inte låta bli att notera hurusom så mycket av det socialistiska kommandosystemet som lever kvar.

Här löser man inga problem genom att logga in på någon officiell sajt med sitt bankkort, eller rabblar sitt personnummer och visar upp ett körkort. Icke! Man är tvingad springa med papper från en instans till en annan och i sann socialistisk anda förnedras och behandlas som en hemlös byracka.

När nu landet efter Gorbatjov och Jeltsin kunde utvecklats bort från socialismen, missade man den chansen och har, i öar där den vanlige ryssen vanligtvis vistas, behållit den socialistiska struktur som ifrågasätter individens behov och strävan efter frihet.

Jag skräms när jag betänker hur somliga vill införa denna politiska förtryckarideologi i Sverige. Det finns ju till och med ett Rättvisepartiet Socialisterna – hur fan kan ett socialistiparti stå för rättvisa??!!