Nyss har norska nobelakademin meddelat mottagaren av årets fredspris. I år tillfaller priset en tunisisk kvartett som kraftigt bidragit till att utvecklingen i Tunisisen inte blivit våldsam som i andra stater i närheten, där man testat lite vårväder.
Jag tror att priset har hamnat rätt, för en gångs skull. Våra norska nobelvänner är annars väldigt duktiga på att ge priset till underliga personer och organisationer: Henry Kissinger, Anwar al-Sadat, Menachim Begin, Lech Walesa, Desmond Tutu, FN!!!???? och favorit nr 1, Michail Gorbachov, siste socialistdiktatorn som på sin fredliga meritlista har en massaker på fredliga demonstranter i Azerbaidjan.

Jag noterar att vissa år har inget pris delats ut, kanske man skämdes för att man delat ut priset till vanvettingar året innan … Nobel hade kanske en bra tanke där men han kunde ju inte veta att det skulle hamna massa nötter i priskommittén.

Häromkvällen hade jag förmånen att se en dansk dokumentärfil om Stanislav Jevgrafovitj Petrov, en gammal grinig fd överste från Sovjetunionens luftförsvar. Han är nog allmännt ganska okänd men de som vet vem han är, hyser djupaste respekt för honom.

Den 26 september 1983 var han ansvarigt befäl vid en luftförsvarsanläggning vilken under hans arbetspass fick fem varningar om att USA hade skickat missiler på Ryssland. Stanislav, som hade att trycka på knappen, valde att betrakta larmen som falska och avvärjde därmed en vedergällningsattack, vilken troligen triggat ett tredje världskrig. I filmen vi såg berättade Stanislav för Kevin Costner, vilkan han fick träffa under en resa till USA, att vår planet inte överlevt ett sådant krig.

Det var dock först 1998 som incidenten och Stanislavs hjältemod blev allmänt känd efter att tystnadsplikten hävdes.
Det som är lite uppseendeväckande är ju inte att Stanislav inte tryckte på knappen, utan att han vågade gå emot de regler och protokoll i en stelnad socialistisk diktatur. Han vågade tänka själv i värld av Homo Sovjeticus men fick egentligen bara skit för sitt handlande. Efter sin hustrus död blev han en förgrämd och bitter man.

Så tillbaka till Nobels fredspris. Jag tror aldrig nobelkommittén i Oslo för ett ögonblick tänker på att Stanislav Jevgrafovith ska ha ett pris som han, OM NÅGON förtjänar. Han har inte bara räddat världen från ett total utplånande, utan han har också gjort det genom att gå mot strömmen, tänka själv och fatta beslut utefter sin egen erfarenhet och pragmatiskt tänkande.
Tänkte Gorbatjov pragmatisk? Fattade han beslut utifrån sin humanistiska syn på samhället? Eller fick han bara överta ett sjunkande skepp och bara hade att följa med det ner utan en tanke på att rädda vare sig passagerare eller besättning?

Det är nog bara så att det borde bara finnas en person på listan över fredspristagare – Stanislav Jevgrafovitj Petrov.

Länkar:
Wikipedia om Petrov
Wikipedia om filmen