Igår avgjordes vilken europeisk låt som är årets absolut
bästa lät – alla kategorier. Och som vanligt var det fel låt, igen. Det verkar
inte spela någon roll om det är Abba, Justin Bieber eller Madonna som vinner.
Det är ett evigt kvällstidningstjat om att det ändå var fel låt. Lägg därtill
att publikum har ju sista ordet. I en demokratisk omröstning för Europas hela
befolkning, och utan åldersgränser, bestämma vad som ska kunna anses som
låtarnas låt.

Nu
tänker jag inte oja mig över röstprocessen och egentligen inte över hur bra
(eller dåliga) låtarna egentligen är. Det jag kan säga att att citera det som
sades om ECS i Kulturnyheterna i veckan som gick. Mann konstaterade kort att
“tävlingen var en begravningsplats för utgående musikgenrer”. Det kan stämma
riktigt bra för man hör ju aldrig vinnarlåtarna på radion och knappast 2:an,
3:an eller 27:an heller.

Den
nationella särarten har försvunnit när kompositörer och textförfattare
importeras från främmande land, artisterna reser “hem” från ett liv i
förskingringen och dansare och kör kommer från Sverige. Kanske är dessa
ansträngningar att göra bästa låten genom att handplocka alla som ska deltaga i
den, så överdrivna och överorkestrerade att man missar målet med flera
mil.
Jag
har aldrig varit ett fan av Melodifestivalen även om jag ibland finner ett smått
perverst nöje i att titta på skräpet. Det var mer av festival igår (eller i
förrgår kanske man ska säga), innan folket fick rösta, innan bandspelaren var
uppfunnen och innan komframocksägerna med dåliga vitsar var uppfunna.

Det
var det om musiken. Jag har faktiskt haft en CD från en tävling men det var 80-
eller 90-tal och FAKTISKT jag har en CD med BRA musik som spelades på en tävling
på Irland för länge sedan.
Irländarna
bjöd på pausunderhållning i form av ett rockband, Hothouse Flowers. Den musiken
var det enda kvalitetsinslaget den gången och egentligen det bästa som spelats
nånsin.

Jo
en sak till om musiken, eller snarare vinnaren. Det är numera helt uppenbart att
vinnarlåten inte är “den bästa” utan den politiskt mest korrekta. För några år
sedan van en HEN från Österrike som hette Korv i efternamn, därför att sångaren
verkligen var en hen. Sången Molitva från någon jugoslavrepublik vann, troligen
för att sångerska var öppet homosexuell. Glöm inte Dana International och förra
året vann Ukrainas bidrag eftersom Ukraina var vår fiendes fiende. Ryssland hade
ju invaderat Ukraina från öster … Det är ju den lögn vi matas dagligen av
media.

Hur
hade gått i år om Ukraina hade uppfyllt gällande krav för festivaltävlingen?
Rysslands sångerska hade fått sjunga sin sång sittandes i rullstol och alla hade
sett att den vilde ryssen minsann kunde vara så mild och vän och sympatierna
hade varit mot Rysslands bidrag. I det ögonblick Ukraina meddelade sina
intentioner var loppet kört för Julia och Ryssland. Poängen hade redan börjat
ticka in och det hade varit ett svårt nederlag för Ukraina om Ryssland
vunnit.
(Och,
faktiskt, låten hon skulle framfört, hade varit den bästa av dem
alla).

Det
är väl dags att se över det här spektaklet. Det finns en del regler som behövs
justeras och skrivas om och länder som inte följer reglerna, eller kan böja sig
för dem, ska inte få delta.
Kring
Ukrainas arrangemang har det varit kris och kaos. Landet har varit oförmöget att
skapa något fungerande och det borde varit EBU, som långt tidigare satt ner
foten och satt stopp.
Att
vi tyvärr får en tävling där kvalitet betyder mindre än att vara politiskt
korrekt är en annan men långt mer allvarlig sak.

Så
här låter sången Ukrainas fascistregering förbjöd:
Flame Is Burning – Yulia Samoylova