Vi får ofta mötarna kämparna, överlevarna, hjältarna från diskoteksbranden i Göteborg, Drottninggatan, Gottröra, Kao Lac. De har förlorat nära och kära, blivit till oigenkännlighet sönderbrända, legat mellan liv och död på sjukhusens maskiner i månader och nu kliver de fram, starkare och mer strålande än nånsin förr.

Jag har inget att anföra mot de som överlevde men jag tänker på de som inte överlevde, eller för att vara precis, de som överlevde men aldrig blev hjältar. Det måste finnas hundratals människor som överlevde Estonia, monstervågen i Thailand, Scandinavian Star osv men som aldrig orkade ta sig någonstans. Jag tänker på dem som förlorade för mycket för att orka resa sig och som aldrig, aldrig, aldrig får sitta i TV-studiornas soffor och berätta, aldrig får åka och hålla konferenser och föredrag, aldrig får ge ut böcker, sitta i expertpaneler eller får en fin politikerpost.

Det är i och för sig en god idé att ha starka förebilder, människor som visar att man kan överleva och klara sig fastän ödet eller terrorister slår till när man minst anar det. Många människor som varit i svåra situationer och kommit ut levande men som kanske gett upp hoppet och som faktiskt kan ta emot budskap från alla dem som överlevde och gick vidare är hjälpta av de positiva budskapen, men alla de andra?

Överlevarna, men knappt från olika katastrofer, små eller stora, som aldrig kom igen utan gick ned sig, deppade ihop och sakta tynade bort, själsligt och kroppsligt.

Vi kanske ser de stora hjältarna som norm, som den måttstock vi tror alla överlevare kan mätas med och så glömmer vi dem som inte ens kom ur startblocken.
Ta dig i kragen, kavla upp ärmarna, titta på dem som var med om samma sak – gör som de! Vi kan ropa hurtigheter och visa på goda exempel men när någon vill dö ifrån kroppsligt och intellektuellt elände och smärta, viker vi undan och tittar åt ett annat håll.
Vem vill administrera en stor spruta barbiturater till någon som fått halva hjärnan fördärvad i en stroke. Vem vill ägna timmar, dagar, veckor åt att vara nära den som aldrig kommer ur sin ångest, sitt självförakt, sitt stora svarta hål.

När får vi höra ett föredrag av någon som överlevde men som aldrig orkade gå viadre utan åker landet runt och berättar hur det är att leva i helvetets förgårdar och veta att det inte finns någon utväg.