På den gamla goda tiden när datorer inte bara var mindre intelligenta än idag utan också, på något sätt, enklare att hantera (jag ska inte skriva om dagens idiotförsök att få över kontakter från min osmarta mobil till min smarta), kunde man göra mycket pyssel på en nivå långt under alla smarta program som Word, Photoshop, Excel osv.
Hade man skaffat sig kontakt mot vida världen med ett internetabonnemang kunde man kolla hur bra saker fungerade och om man hade kontakt genom att i en DOS-ruta (1) skriva olika kommandon.
Ett sådant kommando var PING. PING gjorde inget annat än att knacka på hos någons “dörr” med en IP-adress och om någon svarade skickade ett meddelande att “Jodå, du har kontakt med den och den adressen.”
Jag fick två PING häromdagen. Först ringde Ulf Hallman från Hyresgästerna för att lyssna av lite och så ringde en tjhej dagen därpå för att höra att jag levde och kanske om jag behövde hjälp med något.
På nästan samma sätt får jag många livstecken från SPF. De hamnar visserligen i mejlkorgen på min dator, men man har också en telefon-PING. Ställer man sig på den listan får man ett samtal varje dag (Corona eller ej) vars syfte är att kolla av att allt är OK.
Idag tycks dagens hjältar vara de som går och krossar skyltfönster för att protestera mot amerikansk polisvåld eller vill härja runt i Svenska Akademins Ordbok. Men att ta hand om sina medlemmar, att ha koll hur folk mår, att erbjuda hjälp till dem som pandemin har isolerat är en gärning som har hjältestatus. Föreningar som månar om sina medlemmar gör precis det.
PING!
