Sådär, nu har jag tillbringat en skön lördag med goda vänner, god musik och god mat.
Vi HiFi-bögar (vi kallar oss så) försöker träffas någon gång om året på så kallade DIY-träffar. DIY står för Gör Det Själv (Do It Yourself) och innebär att folk tar med sig egna hemmabyggda förstärkare, högtalare, DA-omvandlare the alltihop, to speak engelska, spelar, lyssnar och framför allt tjôtar; tjôtandet är viktigast.
Igår var vi ett exklusivt gäng som träffades i en mindre variant av de, annars, stora evenemangen. Vi var 10+ personer som mer avslappnat kunde chilla (heter det så), lyssna och prata. Pratet inbegrep konstruktionen av och funktion hos en elektrostatisk högtalare, hur man lagar en riktigt god gulasch och prat om våra krämpor, våra ärr, kroppsliga och själsliga. Här kan man inte vara speciellt macho, för i de här kretsarna bryr man sig om varandra och stöttar varandra. Har man månaden innan önskat livet av varandra för att nån haft “fel” åsikter om något tekniskt, saknar man sin kontrahent när denne inte dyker upp.
Frågorna är oftast “Kommer han?”, “Har någon hört någon från honom?”. Vi saknar våra vänner, för vänner är vi allihopa, trots att vi kanske bara träffas en gång om året och däremellan slänger käft och önskar livet av varandra för att “du tycker transistorer är bättre, men det tycker INTE jag”.
I de här kretsarna är det skönt att umgås, och jag har, fast det inte gått ett dygn sedan jag kom hem, redan bränt en CD-skiva (demoskiva) med jazzmusik (mer eller mindre) till nästa träff. Jag gillar inte jazz men man ställer upp för sina vänner.
