Politruk

Jag fick någon sorts tidning i kvällstidningsformat för folkvalda i kommun och landsting. Fasen vet, jag orkade inte titta efter, vilka som gav ut den, och det spelar just ingen roll.
Det var hur som helst, en stor artikel om att friskolorna vara mer effektiva än kommunala skolor MÄTT I PENGAR PER BETYGSPOÄNG. Konstigt mått måste jag medge. Det är ju så att betygspoängen måste vara kalibrerade, dvs att ett betyg från en skola eller skolform måste vara identisk med samma betyg från en annan skola eller skolform. Det är lite som de “måttsystem”, det sades, fanns i de socialistiska staerna i öst. Produktion av traktorer mättes i kvadratmeter, den yta en traktor tog upp, eller i ton, den vikt en maskin hade. För att presentera bra siffror var det alltså bara att göra maskiner tyngre …

Ett annat fel som kan smyga sig är att “råmaterialet” kan se olika ut. En skola vars upptagningsområde är en välmående förort med engagerade föräldrar och välartade elever lär ju behöva lägga betydligt mindre pengar per poäng än en skola i ett område med många invandrare, heltidsarbetande föräldrar och sociala problem.

Erbjuder dessutom friskolorna skolsköterska, skolläkare, kurator, yrkesvägledare, hemspråksundervisning, undervisning i svenska för invandrare?

Men det viktigaste är ju att betygspoängen kan ju också utsättas för inflation. För precis som artikeln egentligen visar, friskolor är bäst eftersom betygspoängen är högre där. Och vi kan ju ana att betygen är högre eftersom friskolorna måste vara bättre, inte för att de nödvändigtvis är det, eftersom ju betygen används som ett försäljningsargument.

… där händer det konstiga saker ibland.

SS Vänersborg stävar vidare. Kaptenen och styrmannen har
byttar mössor med varandra och något liknande har hänt köket och i maskinrummet.
Rodret är fastsvetsat, ty trots att det är uppenbart att det var dags för
kursbyte gäller “No changes”. Tredjeklasspassagerarna som betalat lika mycket
för sina biljetter som alla ndra sitter fortfarande inlåsta under däck och
tvingas sova på hårda träbritsar.

Jag blev så inni-HE konfunderad och uppriktigt förbannad
under KF-sammanträdet igår. När KF hade chansen att få lite nya impulser, lite
turbulens och utvecklas demokratiskt och politiskt är det så uppenbart att det
inte går att göra lappkast med betongpjäxor. Istället spelades det upp en pjäs
där folk spräng upp i talarstolen och gjorde sitt yttersta att lisma och fjäska
för varandra. Höjdpunkten” var Dan Nygrens hyllningssång till Lars-Göran Ljuggren
– rent motbjudande.

Lika motbjudande var det TOTALA stoppet mot
vänsterblocket. Jag tror, men är inte säker att SD kanske stod för de blanka
rösterna. Kurt visade en hel frustration över det palamentariska läget och jag
förstod när jag pratade med honom att han i stort uppskattade idéer och program
från V och kanske (min fundering) skulle stött oss om han inte bestämt sig/dem
för att gå i “absolut opinion”.

Tidningen TTELAs Ulla Andersson undrar lite menande vart V är på väg och om man inte fastnat i arenaträsket. Grejen med arenan är ju att de ansvariga har sett till att man inte kommit till något avslut utan fortfarande, trots löften om annat, vägrar att redovisa hur projektet blev så helsnett det blev. Så länge de ansvariga tiger som musslor, skickar fram förvaltningschefer att marginalisera och chikanera anställda, vilka också råkar vara V-politiker går det inte att släppa arenan.

Men frågan kan ju också ställas till alla övriga partier, vart är de på väg?
Socialdemokraterna droppade sitt starkaste kort, Lars-Göran Ljungren, men frågan är om det innebär en politisk kursändring eller bara en markering att man “rensat upp”?
Och när det gäller tillsättande at ordföranden i KF och nämnder kan man ju undrar varför Nya Moderaterna är så oerhört angelägna att V inte ska få besätta någon ordförandepost. Jag tror det är ett par mekanismer som samverkar: högerspöket, vänsterspöket (rädsla för ~) och att man fortfarande sitter kvar i gamla tankar och beteendemönster.
Moderaterna regerar i minoritet och istället för att uppskatta en situation där det kan bli lite dynamik i politiken och faktisk erkänna att 1/3 av väljarna valde ett rödgrönt alternativ (mp+v+vfp) väljer man att konfronteras med andra politiska grupperingar.
Frågan är ju om Vänersborgs KF kommer att vara så mycket annorlunda nu än under de 8 senaste åren.
Kanske de flesta politiker borde droppa sina förstanamn och föryngra sig.

Min promenad genom det politiska träsket har varit krokig. Under gymnasieåren var jag engagerad FNLare och var med att förberada en teaterpjäs om Vietnam. Dock hann jag med att vara med i MUF, flörta med SSU och delta i förberedelser att starta en lokal FPU-förening i Nybro.
Under flera år då jag hade jobb och inkomst var jag tillbaka i M, och hade lite idéer om att kanske överta min fars plats i Nybro KF. Men när jag hamnade utanför arbetslivet 1990 var jag tillbaka på vänsterspåret och har i 20 års tid varit kvar där.
Idag sitter jag då, lite förvånande, i Vänersborgs kommunfullmäktige som en av Vänsterpartiets folkvalda. Det var inte speciellt svårt att bli invald när de stora partierna hade slösat bort 300 millepå en ful och illa byggd bandyhangar och folk fått sätta betyg på svindlarna.

Så, vad kan jag då ställa till med? Inte så mycket kanske, då mycket av den kommunala verksamheten bestäms i nämnder och av tjänstemän som fått eller tillskansat sig visst mandat. Om jag får välja skulle jag vilja utveckla kommunens näringsliv, se till att de lokala företagen får hjälp och stöd att utvecklas.
Jag tycker vidare att föreningslivet ska inventeras och alla föreningar ska behandlas lika; alla sysslar inte enbart med bandy eller ridsport.

Ska man då ha ett motto? Tja, det finns många motton att välja mellan men det här stämmer ganska bra på mina sura åsikter:

Det går att logiskt bevisa
fast ingen törs det numera,
Att de visa är mera visa
än de som enbart är flera.