Politruk

Jag blev uppmärksammad på att en vänsterpartistisk riksdagsman hade lagt upp en film på sin FB-sida vilket ledde till massiv kritik. När jag läste vad partiet skrivit på sin partisida såg det ju bra ut. Personen som tabbat sig meddelade att hon bad om ursäkt och hade rättat till felet.
Vad som var mindre bra, ja rent av skrämmande var alla kommentarer som följde. Har man läst om kulturrevolutionen i Kina och vars syfte var att rätta in folk i socialistledet igen är det inte svårt att dra, åtminstone, några paralleller. I den här världen var det inte tillräckligt att rätta till misstaget och göra avbön.
Men va fan vaddå?! I motsats till miljöpartisten som fick kliva ner för att han använt en unken religion som ursäkt att skilja på folk och folk, hade nog vår vänsterkvinna av misstag och kanske för att hon hittat något som det kanske borde bli en diskussion omkring. Om skälen vet jag inget, men inläggen som skrevs var mycket hårda och oresonliga och gick långt över alla anständigheters gränser.
Idag skriver Johannes Anyuru en debattartikel i tidningen Metro. Om man lyckas traggla sig igenom artikeln, vilken inom parentes är en stilistiskt och grammatisk katastrof förstår man att Johannes är med på samma tåg, dvs håll de goda krafterna i hårdaste tukt och förmaning.
Gång efter annan läser och hör jag om kloka och sansade personer som blivit fredlösa för att ett förlupet ord eller tvetydig kommentar sluppit ur dem vid fel tillfälle och inför fel personer. Men för helvete, låt de personer som sagt eller skrivit fel saker ges en möjlighet att förklara sig UTAN att stora drevet går igång.
Osökt tänker jag på Ingvar Kamprads kloka ord:
Den som sover gör inga fel. Det är den aktives rätt att göra misstag och att lära sig av dessa.

Ett annat problem att starta ett drev mot någon som gjort ett enstaka misstag är ju att andra som må ha en avvikande åsikt eller kanske rentav sitter inne på fakta inte vågar framföra detta och alla sunda samtal tystas. Och fastän de teman vi kan tänkas samtala om är svåra och alltför präglade av poltisk korrekthet måste de behandlas.

Att jaga den som i stridens hetta eller av misstag eller oförstånd uttryckt sig svepande, slarvigt eller fel, trots dennes ursäkter hör måhända hemma i ett fascistsamhälle.
Att lägga locket på svåra diskussioner får inte problemen att försvinna, tvärtom.

Johannes Ayurus trista debattartikel

I helgen arrangeras ett BDSMF-meet på ett hotell i
Göteborg. Mötet som inbegriper föreläsningar, mässa (försäljning från företag
och loppis), festande och vad jag förstått, hands-on practice; på ren svenska,
demonstrationer av utlevnad inom BDSMF-sfären.

Har
man nu lyckats, eller i de tider vi lever i dag, nödgats/tvingats, ta åt sig
HBT(Q)-tänket kan en ny förkortning vara lite jobbig, speciellt som de fem nya
bokstäverna ryms i Q:et i HBTQ. BDSMF, står för, för dem som inte vet,
Bondage/Dominans/Sadism/Masochism/Fetischism.
Innan
någon får konstiga föreställningar om att jag var där iklädd lädermask
svingandes en ridpiska, kan jag meddela att jag var där för att försöka sälja
viktorianska korsetter och en del annat som passar bra i den här lakritsvärlden
(mer om lakrits och vanilj strax). De viktorianska korsetterna jag sytt hittas
förresten på min korsettsajt.
Jag
hade gott om tid att prata med andra utställare/försäljare, arrangörer och
deltagare samt representanter från RFSU/RFSL som också fanns på plats.

Idag
är det ofta/alltid så att när någon begår ett grovt sexualbrott talas det om
sadism. Bunkerläkaren var sadist och den person som för några år sedan gravt
misshandlade en kvinna i ett ödetorp någonstans i Halland var också en lustfylld
sadist. Det här är bilden av sadister – grymma män(niskor) som njuter av att
göra hjälplösa offer illa.

I
lakritsvärlden är det inte så här. Lakrits är ett ämne som är svart till färgen
och som har en distinkt exotisk smak. Vanilj har fått representera den “normala”
världen då vanilj är vitt (vaniljsås i alla fall) och med en snäll och mild
smak. I lakritsvärlden är det som sagt inte så enkelt att sadisten går loss på
att göra någon illa utan oftast är förhållandet tvärtom.
Den
som är dominant ska dominera den som är undergiven och denna dominans sker under
en avancerad kommunikation och handshakingprocedur (här skulle MP:s
extremmuslimer lära sig mycket om handskakning). Den dominante ska se till att
den undergivne får maximalt av sina “behov” av förnedring och smärta utan att
ALDRIG ALDRIG NÅGONSIN gå över några gränser. Safeword är bara ett sätt att
kommunicera; “STOPP”, betyder “Nu bryter vi, jag vill inte mer”. Men där finns
annan diskret kommunikation där den som agerar dominant måste handla så den
undergivne känner trygghet.
Tjejen
från RFSU/RFSL menade på att vaniljvärlden borde lära sig av lakritsvärlden för
i BDSM-världen handlar alla handlingar om konsensus – båda parter är hundra 100%
överens om vad man ska göra, hur man ska göra och båda känner 100% trygghet och
tillit. Minsta tveksamhet eller känsla av osäkerhet leder till att man avbryter
sessionen. Ja, det kan nästan synas som att det är den undergivne som styr hela
situationen och inte den dominante, som ju är tvungen att vara på sin vakt och
hela tiden läsa av alla signaler.

Så
om dessa BDSM-människor är så kloka och har sådan god struktur, då måste de väl
vara en förebild på t ex pridefestivaler? Så har det inte alltid varit. Ofta har
man hålla till i festivalens utkanter och fortfarande är det 18-årsgräns på
Stockholm Pride för att få besöka BDSM-tältet t ex. Och vad skulle hända om
Vänersnäs BDSM-förening ville delta i det prideevent man planerar för
Vänersborg? Eller Lane Ryrs Gummi- och Läderfetishister (Lane Latex &
Leather Group – LLLG)??? Skulle tycke det vara “passande” att representanter för
en alternativ livsstil skulle berätta om dominanta och undergivna människors
roller i ett förhållande?

Finns
det någon slutsats att dra? Den får väl de få läsare av bloggen dra, men jag
måste ändå få fundera över hur vi ska vara så väldigt öppna mot HBT-världen,
övergå till att kalla alla människor för hen för att inte kränka någon som
tycker att hen tillhör en av de 72 könsidentiteter man har hittat på, men att
det är förskräckligt svårt att acceptera en grupp som verkligen har funnit en
väg för kommunikation och full konsensus i en sexuell relation. Det är också
tråkigt om vi blandar ihop psykopaters grymheter med sunda och kärleksfulla
människors ömma lekar.

Jag kan avslutningsvis nämna att jag fick sålt en
korsett, en korsettklänning och en vinterfodrad cheongsam, och hade många bra samtal
med en massa trevliga människor.

Och man undrar givetvis varför han gör det. Varför gör han det?
Tydligen har han setts i samma kretsar som en slemmig halvterrorist. Men ska inte vår IT-minister (hade han agerat som en bostadsminister hade jag skrivit bostadsminister) få umgås med vem han vill? Tänk om det var släktingar, vänner eller bara slemmiga personer han hade hoppats kunda vända bort från religiös terror?
Och hur sunt är det av en snokare att sitta i morgonprogrammens morgonsoffor och få vällustigt vältra sig i sin egen förträfflighet och hur denne fick tips och grävde fram en rad foton som visar Mehmet Kaplan med slemmiga halvterrorister och militanta muslimer?
Och vad i helvete har ett TV-inslag från 2009 med det hela att göra? Vi gillar ju att tycka att israelerna beter sig som (nazi)svin gentemot palestinerna. Varför ska en sådan synpunkt uttryck för 6-7 år sedan spela roll nu?

Kanske både Kaplan och hans kompis språkrören skulle mumlat och muttrat betydligt mindre och tala klarspråk. I vår medivärld verkar de som talar ur skägget vara de som överlever medan de som lyssnat på dyra mediakonsulters råd och står och blåljuger vid livligt traffikerade järnvägar faller hårt. Hur är det kineserna säger – “vackra ord är inte alltid sanna och sanna ord är inte alltid vackra”. Svenskar vill ha blå dunster blåsta i ögonen. Svenskar vill bli ljugna åt. Och svenskar lägger sådan förbannad vikt vid som sägs eller skrivs på någon Fisboksgrupp, även om det som sägs/skrivs är helt korrekt/sant eller rimligt. Vad en människa presterar betyder mindre än ett förlupet ord på Fisboken. DET är sjukt. Det är djävligt sjukt!

Om varje politikers umgängeskretsar skulle granskas och varje ord, varje smiley i (a)sociala medier skulle skärskådas skulle Vi/de inte vara många kvar. Om allt vi sagt från dess vi bytte fråg “gaga” till “mamma” skulle ligga oss i fatet. Allt som i affekt uttalats genom åren, alla välmenade men klumpigt formulerade kommentarer kan fälla oss. Resultatet blir en värld där de som säger “rätt saker”, har drillats i politiskt korrekthet, kan rabbla Metros alla könsneutrala artiklar fram- och baklänges får företrade och kommer att leda vårt land och snäva in gränserna än mer; vilka får vi umgås med, vilka ord ska bort och vilka ska in.

Mehmet Kaplan ser jag inte som en stor politiker och definitivt inte som en bostadspolitiker, men att låta drevet gå för att han umgåtts med fel personer ger en vink om vilken fascistisk värld som väntar runt hörnet.

Vi hamnade framför TVn och en djurdokumentär som gick på TV4. TV4s program har mer karaktären av reklamfilm med korta avbrott för nyheter, spelfil eller dokumentär. Dessutom har TV4 lyckats pricka in alla möjliga skitprogram där man till och med slår TV3 på fingrarna. Men programmet vi tittade på och som handlade om djurmammor var riktigt intressant och gav en del nya insikter.
Hos i princip alla däggdjur var det mödrarna som tog hand om avkomman. Och ju högre djuren stod på IQ-skalan, destu mer framträdande var denna tendens. Hus primaterna var det legio att mödrarna tog ett gemensamt ansvar för småaporna. Och titta på hur elefantmammor med systrar, svägerskor, mostrar och andra tretons damer tar hand om och försvarar sina små – gemensamt.
När man betänker att vi människor, och då inte bara män, är djur, blir det så konstigt när det finns folk som gör sitt yttersta att ändra biologin till förmån för förryckta ideologier. Jag får lite ångest när jag associerar hela tänket till C S Lewis hemska men välskrivna roman Vredens Tid vilken beskriver en nära framtid där en fascistisk grupp tagit makten i England och med våld tvingar på samhället nya läror som strider mot gängse vetenskap.
Det som jag tycker är ruggigt i vår verkliga värld är t ex att det finns de som vill kvotera föräldrapenningen så att män ska tvingas att stanna hemma med sina barn. Det kan ju vara så att mödrarna, och det visade ju filmen, är bättre skickade att ta hand om barnen första året. Och varför i helvete måste massa fascister tvinga på folk massa egendomliga genusidéer när medborgarna själva i rimlighetens namn kan göra val de val som bäst gagnar dem själva och samhället. Förmynderi och oförmåga att släppa loss lie personlig frihet är mina betyg på dessa politruker som har en alldeles egen och speciell syn på de människor som betalat in till den här försäkringen.

Hur var det nu det diktades i Sveriges Radios personaltidning på 70-talet …

I brist på någon ledare
Svalt vargflocken ihjäl.
Jämlikhetsprocessen
I övrigt utföll väl.

För helvete, våga lita på folk och ge oss medborgare lite mer rep ….

… eller SM i smaklöshet … eller schlagern är död – leve schlagern.

Imorgon är det SM i sjung, alltså svenska melodifestivalfinalen där Frans troligne vinner med en “låt”. Att han vinner verkar uppenbart då det förutom något låt som heter något i stil med “Runka Runka”, hans låt är den enda som spelas i kanalradion (analradion). Hur det är med riskradion (riksradion) vete helvete, men där tramset också spelas.
Det var länge sedan … det har aldrig varit så att Mello (också en konstig benämning) vare sig natonellt eller internationellt har stått för något som borde kunna betraktas som skapligt smakfullt och avancerat. Och när dagens skitmusik slår ut schlagern går Bert Karlsson i taket och ryter till, till ingen nytta. Nu är väl Christer Sjögren och Lotta Engberg heller inga som står högt i någon sorts kvalitetsövning men i jämförelse med dagens 10-minuters skitmusik finns det något litet där som Frans och alla andra dagens popsnören är i total avsaknad av.
Jag skrev 10minutersmusik just för att det kan ta max 10 minuter att med ett billigt eller gratis musikprogram från nätet att komponera en poplåt.
Ska någon sjunga uppstår det genast problem för de artister vi hör på radion och på melodifestivalen kan ju inte sjunga. Det är inget stort problem, det finns apparater som löser sådana problem.

Att sedan mellogeneralen bjuder in en rad skönsjungande “artister” att få vältra sig i kränkande och fördomsfulla kommentarer om andra länder och deras artister visar ju bara att det är dags att lägga ned.
Men för guds skull, att slänga in svensk progg istället skulle bara göra situationen värre.

Länkar
Skriva en poplåt:
Youtube
Youtube
Youtube

Autotune och Lip-sync:
Youtube
Youtube
Youtube
Youtube
Youtube

Idag är det internationella kvinnodagen eller som man säger i Ryssland – 8e mars, fast på ryska då.
I Ryssland och det som föregick Ryssland den stora och socialistiska republiken SovjetUnionen var åttonde mars en stor dag. Det var och är fortfarande en helgdag. Men i motsats till västvärlden gick man inte ut och viftade med banderoller och krävde ökande jämlikhet (eller jämNlikhet om man så vill). I Sovjetunionen hade man till stor del inför jämlikhet; det fanns inga löneskillnader, utbildningar var öppna för alla. Samtidigt existerade inte kvoteringar utan alla människor bedömdes efter sina meriter.
Dessutom hade mammor helt unika möjligheter att vara hemma lång tid och “bonda sig” med sina barn. Det är annat än Sveriges betydligt kortare mammaledighet som dessutom kvoteras så pappan MÅSTE ta ledighet för att pengar ska betalas ut – tala om att spränga sig in i våra sovrum och diktera våra personliga liv.
I Ryssland/Sovjet är/var kvinnodagen en familjeangelägenhet; man samlades hemma och firade familjens kvinnor med skumpa, chokla och blommor. Man åt gott och umgicks.
Hade männen ingen dag då? Jorå, fast det var mer av försvararnas dag, dagen då man firade de som försvarade socialismen och moderlandet – männen.

Idag har Metro (mitt favoritskittidning) kommit ut med ett nummer som är extra PK-kryddat. Nyheter från världen?! Knappast men bara feministskriverier. Igår publicerade tidningen en undersökning hur svenskar reagerade på “feminism” och många, väldigt många var negativa. Orsaken troddes vara att många vill ha jämlikhet men metoderna att nå dit skapade definitivt konflikter. Det kan jag definitivt skriva under på; att vara feminist kan visst vara att tycka att alla ska bedömas efter sina meriter och inte efter kön, men att tycka att de metoder som föreslås från vissa håll skapar ett mer ojämnlikt och utarmat samhälle. Man kan ju ha socialistiska Sovjetunionen som förebild!

Det var återigen dags för ett möte med KF,
kommunfullmäktige, igår. Det var ett ganska tråkigt möte på många sätt men jag
ska inte uppehålla mig vid underhållningsvärdet utan kort kommentera den
fantastiska motion (sic!) Kurs Karlsson och Ola Wesley knåpat
ihop.
Jag
sparar bakgrunden till motion, för den är lika intressant som skälen och
tankarna bakom motionen och funderar lite kring dessa. Kurt och Ola vill att
kommunen bara tar emot ensamkommande flickebarn för att utjämna de stora
skillnader mellan antal pojkar och flickor och därmed uppnå större
jämställdhet.

Varför
får man för sig att skriva en sådan här motion? Är det inte så att
Migrationsverket kör sitt eget race, och det bara rasslar till i socialkontorets
faxmaskin med besked att myndigheten skickat ett gäng ungdomar till, eller
ynglingar som Kurt föredrar att kalla dem. Så om det nu är så, varför kräva att
kommunen ska göra något som kommunen inte har fullmakt att göra.
Dessutom
vore ju det här ett problem för riket i helhet, så varför en enstaka kommun ska
försöka göra en könsutjämning verkar udda. Borde inte Jimmy & Co driva den
här frågan i riksdagen.
Och
hur tror man att det skulle göra något för att jämna ut skillnaderna när folk är
så (lätt)rörliga som de är. Om vi får ett 50:50-förhållande kan ju detta tippa
över om några pojkar eller flickor till flyttar in eller flyttar ut.

Jag
måste återkomma till SDs besynnerliga motion eftersom det som säkert ligger
bakom är mycket intressant men de slutsatser man kan dra kan knappt kanske vara
något material för en kommunal motion.

Den amerikanska professorn och forskaren Valerie M Hudson har studerat samhällen, i främst Kina och Indien där könsbalansen är mycket sned då föräldrar emellanåt aborterar flickfoster eller tom har ihjäl sina nyfödda flickor.
Det
hon noterat är att i dessa samhällen har män oftare kriminella beteenden och
begår bland annat brott mot kvinnor och hennes analys är att det beror till stor
del på den skeva könsfördelningen.
I
Sverige har det traditionellt gått runt 105 pojkar på 100 flickor men med
senaste årens invandring var motsvarande siffror för något år sedan 123 pojkar
mot 100 flickor, en siffra som tom överstiger de hon sett i Kina och
Indien.
Här
ska nu också meddelas att Valerie Hudson poängterar att de unga männens beteende
inte har med etnicitet att göra utan ett överskott på pojkar oavsett ursprung
eller religion skapar problemen, även, som hon vidare noterar, om Kina och
Indien till stor del är patriarkala samhällen.
Stämmer
nu det som professor Hudson menar, att den stora skillnaden är orsak till de
problem hon sett under sin 20-åriga forskning, måste man ta detta på största
allvar och inte blunda. Det som man kan fråga sig är om händelserna i Tyskland
under nyårsfirandet då flera unga kvinnor våldtogs eller kränktes på andra sätt.
Eller rapporter om ofredade flickor i samband med festivaler i Stockholm i
somras., något som polisen fick skit för … av någon obegriplig anledning. Men
det kan vara tufft att vara FÖR politiskt korrekt också.

Givetvis
får Hudson kritik. I en debattartikel i GP angrips hon av en rad akademiker som
framför kritik, grundad på sina åsikter och det vanliga “kränk inte utsatta
flyktingbarn”.
Valerie
Hudson bemöter kritiken i ett kort inlägg där hon återigen pekar på forskning
som visar på samband mellan könslig obalans och kriminalitet och våldtäkter, ett
samband där etnicitet INTE finns med som en faktor.

Kanada
har tydligen tagit lärdom av detta faktum och tar bara emot kvinnor, barn och
familjer från Syrien. Ensamma män står inte med på den kanadensiska gästlistan.
Dessutom, och kanske som en konsekvens av att avståndet till Syrien är långt,
väljer kanadensiska representanter ut vilka som ska få asyl i landet från
flyktingläger i Syriens närområde. Beslutet gällde 25.000 asylsökande för
2015.

Kurt
Karlsson och Ola Wesley har också kanske också hört Valerie Hudson men i sann
sverigedemokratisk anda fått allt om bakfoten och kräver fel åtgärder, på fel
plats på fel tidpunkt.

För
det första hjälper inte ett lokalt “pojkförbud” ett nationellt problem. Det är
dessutom inte Vänersborgs sak att hantera denna stora (globala) fråga.

För
det andra, är frågan om den sneda könsfördelningen bland invandrarna att den
måste tas på allvar och diskuteras förutsättningslöst Den här frågan hänger ju
intimt ihop med svensk invandrings- och asylpolitik. Ska vi värna om de som har
drabbats hårdast av konflikterna i Syrien, med en hänsynslös diktator, en lika
grym rebellarmé och muslimska mördargäng, då ska vi aktivt hjälpa familjer och
kvinnor och barn att komma hit.
Och när vi förstår att det mycket stora överskottet på
unga män i Sverige leder till förtryck och våld mot kvinnor är det orätt att
inte agera.

Att läsa
Abnorma antalet unga män ett problem för Sverige, Valerie M Hudson
För många mänett problem – oavsett sammanhang, Valerie M Hudson
Women & Peace, Valerie M Hudson
Syriska män inte väälkomna i Kanada, Svenska Dagblandet
Canada’s Syrian refugee plan limited to women, children and families, CBC Newws

Onsdagskvällen bjöd på ett, lindrigt uttryckt,
stimulerande möte där SDs Kurt Karlsson interpolerade om kommunala ansvaret för
kriminella ensamkommande ynglingar.
Det
är långt ifrån ovanligt att Kurt Karlsson har anförande om denna grupp och vad
han ser som faran med dem, i detta fall kriminalitet.
Nu
fick han rejält med mothugg, kanske för att han inte respekterade det som sades
och att visade nästan arrogans mot dem som krävde honom på svar.

Invandringen
är inte långt ifrån en enkel sak att hantera och när det gäller de ensamkommande
barnen hamnar man mycket snabbt på ett väldigt gungigt gungfly där ena sidans
hårda linje att de är alla vuxna män men ska etablera sig i Sverige för att dra
hit sin släkt står mot dem som har en nästan romantisk syn av unga som flyr
undan krig och tortyr. Ingen sida står för hela sanningen och det går att hitta
fall som stämmer in på endera sidans argument.
Dock,
att ensidigt betrakta ALLA ensamkommande som potentiellt kriminella eller att de
kan bli det är en rent otrolig tanke. Visst vi har erfarenhet av unga människor
som, när de hamnar i utanförskap, dras till extremistgrupper eller hamnar i
kriminella gänga eller både ock. Det här har man sett hos extremhögern där unga
arbetslösa, bostadslösa, marginaliserade och med låg social status har
attraherats av ultrahögerns enkla fix – med ett järnrör slår man världen med
häpnad …
Vi
ska dock veta att utbildningsnivån är ofta mycket låg, många kanske tom saknar
skolutbildning helt. Det innebär att de som borde vara en gratis resurs inte är
det och att arbetet med att ge dem relevant utbildning blir en delikat
sak.
Oavsett
vilka grupper man har att hantera, är en lösning eller åtminstone ett av flera
motmedel att stötta unga människor, hjälpa dem till en god social status:
bostad, arbete, pengar som flyter in regelbundet en bra kommunikation med sin
omgivning.

Det
är å andra sidan inte korrekt att betrakta alla ensamkommande som offer för krig
och tortyr. Migrationsverkets statistik säger att av de drygt 23.000
ensamkommande som kom mellan januari och oktober 2015, var 14.000 från
Afghanistan medan bara 3000 kom från Syrien. Vi måste nog förstå att människor
inte bara flyr FRÅN elände utan att det finns de som flyr TILL något
bättre. En
blänkare i tidningarna om att Sverige låg på tredje plats på listan över länder
med liten korruption, kunde utgöra ett skäl att människor valde att lämna sina
hemländer för en tryggare tillvaro i kalla Nord.

Att
generalisera åt andra hållet och hävda att alla flyr från krig och förtryck ger
ju, när den “sanningen” avslöjas som delvis falsk, inte många bonuspoäng.
Dessutom är det inte bara syrier som kommer hit. I reportage efter reportage
möter vi människor från Pakistan, Nordafrika, Palestina, Iran, Irak, ja till och
med från Burma. Många länder är drabbade av politisk oro men flyktingar,
knappt.

Sedan
hörde jag i radions P1 en amerikansk forskare som hade funnit att i samhällen,
främst Indien och Kina, där det fanns en stor obalans mellan unga män och
kvinnor, fanns starka tendenser övergrepp mot kvinnor. Samma tendensen skulle vi
kunna se i Sverige där vi har gått från en könsfördelning på 105 pojkar mot 100
flickor till 116 pojkar.
Forskaren,
Valerie M Hudson, framförde sin forskning och teorier i veckan som
gick.
Läs
här: Överskott av killar i
Sverige.

Vi
måste se sunt och pragmatiskt på problemen. Sverige har tagit emot,
proportionellt många asylsökande; till och med så många att mottagningssystemet
nästan har havererat. Och med Migrationsverkets prognoser om kanske 100.000 fler
asylsökande i år, kanske uppemot 140.000 borde vi inse att vi nog ställer upp
mer än vad vi mäktar med, oavsett hur solidariska vi än vill vara. Det börjar nu
så sakta talas om att grupper av nöden ställs mot varandra. Sjukvård och
bostäder börjar bli en bristvara. Gapet mellan staten och kommunerna kommer att
öka i takt med att det kommer statliga dekret om det ansvar kommunerna måste ta.
Vem ska betala? Varifrån ska resurser komma? Jag menar inte monetära sådana utan
personella. Det saknas läkare, sjuksköterskor, psykologer, sociologer, lärare
…

Oavsett
vad jag anser om de asylsökande, har jag ändå att ta ställning till den politik
vi ska föra. Det spelar ingen roll om jag är sverigedemokrat eller
vänsterradikal, vi har många problem att lösa och vi får i det arbetet inte
blunda för, än mindre rädas för sanningen. Vi vill inte ha en högerregering
uppbackad av ett parti som utöver en annorlunda invandringspolitik har i sitt
partiprogram punkter som förordar långtgående inskränkningar i svenskars
rättigheter.

Med det jag tror vår lokale SD-representant gör är att, som man skämtsamt säger “den som har en hammare ser varje problem som en spik”.