Politruk

Jag har räddats av min iPod idag. RixFM och Mix Megapol fortsätter att spy ut snabbproducerad tramsmusik där svenskar har en egenhet att utmärka sig negativt. Man talar ändå om det svenska musikundret …

Vad är då BRA musik? Vad som är bra och dåligt är ju synnerligt subjektivt, ungefär som skolbetyg. Att rösta om “bra” musik är väl heller ingen bra metod. Vem har hört det ukrainska ECS-bidraget spelas på radion fast majoriteten av lyssnare utsåg den till bästa låten.

Jag anfäktas av tanken att det finns vissa objektiva faktorer som hur “intelligent” sångtexten är.

Ett exempel på en inte så värst intelligent text är Call on me (ja, det är den enda text som finns).

Jag kan tycka att variationer i musiken är inte helt oväsentliga. Om musiken bara snurrar runt med några få takter om och om igen är det ett lågvattenmärke.

Aviciis Level är ett typexempel där musiken inte fyller några som helst krav på att vara varierad.

Hur används instrument för att fylla ut musiken? Dagens popmusik är ofta genererad i en dator varför varken gitarrer, stråkar, blåsinstrument eller ens slaginstrument är naturliga. De små “missar” som utmärker gott hantverk saknas. Det är lite som att äkta vaniljsås SKA ha små svarta prickar och en apelsinmarmelad med skalbitar av högst varierande form och storlek antyder att någon inte kört lite apelsinsaft med gelatin och socker i en stor fabrik.

Sedan tycker jag att de som deltar i musiken, artister och eventuella musiker faktiskt ska klara av sina uppgifter. Det är inte kvalitet när sången måste justeras elektroniskt för att inte låta alltför falskt, att man kan ha rena toner och inte skrika.

Nu har jag en musiksmak som inte delas av alltför många, eller om jag får uttrycka det själv, jag är musikalisk allätare. Det innebär att jag gillar nordkoreanska tjejrockgrupper, chilensk proggmusik från 70-talet, italienska barder, ryska folkrockare … men inte dagens popmusik. Att jag väljer bort en musikstil som är så väldigt snäv i sig tar inte bort alläteren ur mig. Kanske tvärtom.

Vad är då bra musik. Vad skrev jag tidigare – “bra” musik handlar mycket om subjektivitet. Gillar man Håkan Hällström så gör man, men det gör definitivt inte hans musik med stulna texter bra.

Eftersom kvinnliga musiker är så få vill jag exemplifiera mina tankar med några av dessa få.
Kate Bush, Suzanne Vega, Tori Amos och isländska Björk är några musiker som vågat gå en egen väg, visat på både patos och etos, även om jag inte är någon större diggare av Björk. Just Björk har väl någon gång meddelat att hon inte lyssna på andras musik för att inte inspireras av gjord musik.
Måhända har väl Kate Bush inte den mest sammetslena röst men med sin avancerade musik och sina texter som berättar historier är borde hon vara ett föredöme, liksom Tori Amos och Suzanne Vega som inte viker en tum när det gäller att berätta om det smärtsammaste som finns, och låta musiken hjälpa till.
Annie Haslam i gruppen Renaissance var skolad operasångerska när hon värvades till en grupp som spelade symfonisk rock. Gruppens pianister lär väl också ha varit klassiskat skolade.
Elkie Brooks har gått en lång väg från Vineger Joe (Robert Palmer) till projekt med ledande jazzmusiker. Hon gjorde skivdebut 1964 och hänger med än. Det är inte som stackars Avicii som, inte 30 år fyllda, redan är utsliten …
Alla dessa äldre musiker som inte har haft en brilliantbelagd väg att vandra har ändå så mycket mer att ge sina lyssnare än dagens stjärnskott. Det handlar om känsla och engagemang och en otrolig drivkraft att få uttrycka sig och inte lämna något halvdant till sina följare.
Det slog mig häromdagen när jag kom att lyssna på Frank Zappas Willie the Pimp från albumet Hot Rats, hur många “bra” musikskapare har haft sådan krav på kvalitet. Frank Zappa arbetde bara med de allra bästa musiker något som också Michael Jackson gjorde. Och vilka dyker inte upp på den marockanska raisångerskan Cheika Rimittis album Sidi Mansour om inte Robert Fripp och Flea, båda välrenommerade musiker inom rockvärlden.

Jag tror att om musiker slutar se musiken som en konsumtionsvara med ett bästföre-datumoch istället betraktar den som ett konstverk som ska klara några generationer, då blir det bra musik.

Några musikexempel av musiker nämnda ovan:
Kate Bush – Running Up That Hill
Suzanne Vega – In Liverpool
Tori Amos – Little Earthquakes
Frank Zappa – Willie The Pimp
Cheika Rimitti – Sidi Mansour
Michael Jackson – They Don’t Care About Us

“Roade” mig idag på jobbet att notera när det spelades EXTRA usla låtar på radio (Rix FM). Nu spelar ju alla radiokanaler riktigt dålig musik och förvånande (eller kanske inte) nog låter allt likadant, eller nästan. Fast när någon rattat in Radio Bohuslän framåt eftermiddagen insåg jag att det faktiskt går att spela musik som låter likadant. Och egentligen borde det vara epilepsivarning på den mesta av dagens popmusik.

Jag presenterar en lista på uselheter jag har spårat idag och presenterar som ett varnande exempel; såhär ska fan musik inte låta!

Sara Larsson – Lush Life. Pro primo, man blir inte hippare för att man stavar sitt namn med en TONANDE konsonant och att ta sånglektioner innan man ställer sig framför mikrofonen är inte fel. Tyvärr, Sara har ingen sångröst.
Att Sara gör musik med en DJ som bara spelar upp massa samplade slingor säger ännu mer om hennes “kvaliteter”. Fogsvans!

Astrid S – Hurts So Good. NEJ! Det är inte jag som “spelar” trummor på den här smeten. Att slänga in konstiga ljud i ett “musikstycke” gör inte låten bättre, tvärtom.

Miriam Bryant – Black Car. Jag fattar inte ett skit. Är det här på skoj???

Mr Probz – Waves. Här är motsatsen till popmusiken med konstiga ljud – här är tråkpop. Nästan fyra minuter av samma komp och en röst som låter så engagerad att man misstänker sångaren är gisslan hos skivbolaget och blivit lovat frihet när han sjungit in 100 låtar ….

Ri_hanna, Kanya Easts tvillingbror och (suck!) Paul Mackan – FourFiveSeconds. Tänk om den här tråkiga skiten med dagens överskattade superstjärnor bara varat i 4-5 sekunder…. Det gör ont, det gör ont!

Det finns radiokanaler som skryter med att de spelar bäst musik just nu, fler låtar och bättre blandning och musik som gör en glad.
Jag blir bara dyster när jag hör den örondiarré som spolas ut ur radioapparaterna idag. Och när jag nödgas lyssna på avancerade epilepsilåtar (kan man inte ge fan i volymratter när man spelar in musiken???!!!) spritter det i benen, men inte av danslust utan av begynnande hjärnkollaps.

Då hjälper det med en iPod med gfin musik från deciennier då man faktiskt kunde spela MUSIK.

On State Street, that great street, I just want to say
They do things they don’t do on Broadway
They have the time, the time of their life
I saw a man, he danced with his wife
In Chicago, Chicago my home town

Luis Monterrubio kommer från Mexiko. Där rådde hans far honom att skaffa sig en utbildning varför Luis studerade till arkitekt. Efter en tremånaders praktik i grannlandet och Chicago blev han kvar, som så många andra. Idag är han stadsplanerare på Chicagos stadsplanekontor och har att bestämma över 2,7 miljoner människor, eller hur deras stad ska se ut i framtiden. I den staden bor han själv, hans hustru med puertoricanska rötter och en tvåårig dotter.

Plankontoret ligger på 11e våningen i stadshuset mitt i stan. Stadshuset är känt för det gröna taket.

Luis hade förberett sig för vårt möte, bokat en konferenslokal och printat ut olika kartor som visade Chicago ur olika vinklar, men först började vi prata om parkerna.
Min fråga var hur man planerar entt samhälle för att få en bra mix av bostäder, arbetsplatser, affärer och platser for avkoppling och rekreation.
Luis berättade att det stora projektet var en sammanhängade park från nordöstra delen av Chicago till den sydöstra. Här skulle man kunna ta sig gående och cyklande från norr till söder, ha tillgång till vattnet (Lake Michigan) utmed hela sträckan. Att cykla var just en av hans stora intressen.
Här ska också nämnas att det anläggs cykelbanor på flera ställen och man kan cykla rakt in i centrum på cykelbanor även om det kan vara skrämmande med tät trafik tätt inpå.

Plankontoret arbetar intimt med parkförvaltningen vilket lett till att en gammal banvall som bar en järnväg från centralt belägna industrier västerut kom att bli en långsträckt park med cykel- och promenadväg. Sträckan heter officiellt Bloomindale Trail men kallas Six-O-Six.
Går man 606 går man genom bebyggelse och över livliga gator några meter upp. Även om parken är smal, känns det rogivande att gå här. New Yorks eleverade park är högre än Chicagos men Bloomindale är mycket längre.




Här och där finns cykelpumpar, vattenfontäner och återvinningsstationer. På jämna mellanrum finns ramper ner till gatunivå. Man kan alltså enkelt komma upp och ner med cykel eller rörelsehinder. Dessutom kommer man ju ut till Humboldt Park.
Men grädden på moset blir det när Bloomingdaleleden ansluts till gång- och cykelleder inne i centrala Chicago och till Riverwalk, ett stråk som går längs Chicago River inne i city. Inte ens Vänersborg kommer i närheten av en sådan här plan för gångare och cyklister.

När vi talar om kommunikationer visas en karta där man markerat stadsdelar som ligger si och så nära kommunikationer. I Chicago transporterar CTA människor med tunnelbana och ett väl utbyggt bussnät. Intressant är tunnelbanan i city där den går över jord och mellan höghusen och svänger tvärt i korsningarna.

På stadsbussarna kan man ta med sin cykel. Det finsn plats för upp till tre bussar. Där ligger Västtrafik i lä.

Områden som ligger nära kommunikationer är mer attraktiva och drar till sig köpstarka grupper. Huspriserna stiger och annan verksamhet följer med i form av butiker och matställen.

Hur hanterar man då behovet av bostäder? Vart man än tittar byggs det nya hus och det är inga radhuslängor som byggs, men det beror på tomtmark inne i Chicago är en bristvara.

Men vem har råd att bo i ett nyproducerat 20-våningshus? Luis berättar att man försöker styra byggherrarna att erbjuda billigare lägenheter till dem med lägre inkomster. Och styrmedlet heter parkeringsnorm.
Där Vänersborg gripits av ett parkeringsvansinne då man har en norm som är alldeles för snäv. Tittar man i delar av Vänersborg, speciellt de mer pittoreska, finns det så gruvligt mycket bilar att genomfart och tom cykeltrafik är besvärligt. Titta bara på Nordstan som ser ut som en stor P-plats. TRIST!
Men Chicagos plankontor erbjuder avsteg från P-normen om man låter någon bygga hus där det viks lägenheter åt dem som inte har så hög inkomst. Låter som en utsökt idé. Idag finns inga sådana initiativ.

Annars var det enbart skatter man kunde använda för att göra genomgripande förändringar. Ett populärt men ofta omdebatterat system kallas Tax Increment Financing vilket används för att finansiera olika program och viktiga samhälleliga funktioner som bibliotek, parker och liknande.

Min sista fråga gällde segregationen och de områden som skulle kunna betraktas som No-Go? Det finns, som i många amerikanska städer områden med en nationell karakär. Olika befolkningsgrupper har bosatt sig på speciella platser och man har försökt hålla kvar vid traditioner och kultur man för med sig. Svenska Andersonville har till en större amerikaniserats då den ursprungliga skandinaviska populationen blandats upp.

Medan latinamerikanska kvarter är mer homogena. Affärer, restauranter, kaféer, läkarmottagningar har skyltar på spanska. De flesta grupper är väl integrerade, eller för att vara mer korrekt, assimilierade i samhället. Kravet på att vara självförsörjande och att kunna klara språket är ju en förutsättning att integrera sig och att bli en fungerande del i samhället och bidra till samhällsutvecklingen.

Om de olika nationaliterna och deras olika kvarter är inga problem, tvärtom, finns det ett större problem. Vi körde genom en förort där karaktären ändrades helt från ett kvarter till ett annat. Plötsligt låg det skräp överallt, många hus var igenspikade, människor verkade driva runt, eller satt på trottoarerna eller på trapporna utanför huset. Området verkade befinna sig i djup misär.
Luis förklarar en del av nöten att knäcka. Området bebos av låginkomsttagare, företrädesvis färgade. Många har mycket usel skolbakgrund och saknar arbete helt och i området finns, i princip ingen näringsverksamhet förutom spritbutiker och nagelsalonger.
Att knäcka den nöten, innebär att få fler i arbete, få in mer näringsverksamhet; andra typer av affärer.
Jag fick berättat för mig om kriminella från de här områderna som gör sina månader och år på anstalter och sedan kommer ut och bara har att flytta hem till eländet och utan jobb, utan inkomst fortsätta med sin kriminalitet. En lösning som provats, uppenbarligen med gott resultat, är att ge interner yrkesutbildning. Man har låtit utbilda kockar. Inte hamburgervändare utan riktiga ‘chefs’. Många har fått bra arbeten på prestigarestauranter och står och trancherar Tournedos med gängtatueringar högt och lågt. Höga inkomster, som kommer dem och familjer tillgodo bidrar till att familjer kan resa sig ur letargin, barn kan få bättre utbildning och kvarter får bättre rykte. Det är nog en process som tar lång tid.

På Luis karta var områden att satsa på utmärkta i gult och de fläckarna fanns lite överallt.. Mycket jobb, begränsade resurser men jag kände efter vårt långa möte att man förstått problemet och tittade på lösningarna och hade lagt in en hög växel för att klara av det.

Hur har vi det i Vänersborg? Med bara 36.000 medborgare och med ungefär samma problem som Chicago, fast i mycket mindre skala, har vi identifierat problemen och skissat på lösningar, eller blundar vi, sopar under mattan, stoppar huvudet i sanden och bestämmer oss för att spara oss ur bekymren, eller som Sally uttryckte det, “bromsa sig ur en uppförsbacke” …

Bilderna ovan visar Willis Tower (442 meter), en stadsodling bara några kvarter från centrum, försäljningen på Farmers Market mitt inne i affärsdistriktet, en jättestaty av Marilyn Monroe (ny staty varje år) och cykelväg längs Lake Michigan.

Chicago, Chicago that toddling town
Chicago, Chicago I will show you around – I love it
Bet your bottom dollar you lose the blues in Chicago, Chicago
The town that Billy Sunday couldn’t shut down

Sjöng Frank Sinatra en gång. Vem Billy Sunday är vet jag inte och det spelar just ingen roll. Chicago är också namnet på en jazzrockgrupp som bildades här 1967. Några populära TV-serier har spelats in här jämte en lång rad filmer. Min favoritfilm, som har sitt slut i en Chicagoförort heter Planes, Traines and Automobiles med Steve Martin och John Candy i huvudrollerna.
Elvis Presley låter sin ungdomsbrottsling födas en kall och grå Chicagomorgon … in the ghetto.

Vi har rest nära tio gånger till Chicago och har tagit staden till våra hjärtan. Det är en öppen och trevlig stad. En liten storstad och en stor småstad. Stadens stora pulsåder, Michigan Avenue även kallad The Mile, går man raskt från Hancock Tower i norr ner till Milennium Park i söder. Ska man in i alla affärer kan det ta väldigt lång tid. Ut mot “havet” (Lake Michigan) ligger Navy Pier med affärer och matställen. Mitt i affärsdistriktet ligger Willy’s Tower, 442 meter högt.
Från vår dotters balkong ser ut mot väster där skyskrapa efter skyskrapa har stuckit upp som svampar ur jorden efter ett åskregn, och jag har ofta frågat mig hur en sådan här stad lever och växer.

Även om vi besökt mängder av städer, turistattraktioner och, inte minst, nationalparker över hela USA, har jag aldrig kunnat låta bli att intervjua människor vi mött för att få reda på mer om landet än det vi kunnat ta in med våra ögon. I somras blev det så äntligen dags att få reda på mer om Chicago.

Ner mot Milennium Park ligger kulturcentret. Det har tidigare också inrymt en turistbyrå men nu hittar man diverse konstutställning och, när jag var där, en grupp damer som satt och spelade MahJong i ett rum.
Hos vakten på kulturcentret frågade jag om man kunde komma i kontakt med någon som kunde ge mig information om hur staden planerades och byggdes och jag fick prata med Ron Salazar. Ron kom som 10-åring till USA från Filippinerna och hade utbildat sig till arkitekt. Efter ett kort samtal lovade han att försöka hitta någon som kunde svara på mina frågor men något jag sa fick honom att stanna kvar ett tag för att prata om hans syn på Chicago.
Mycket av samtalet kom att handla om boendesegregation, vilket kanske är ett felaktigt begrepp. I de flesta storstäder i USA finns ett Chinatown, ett Little Italia, ett Polish Village osv. Vi bodde i Ukrainian Village och hade inte långt till latinamerikanska kvarter. Att olika nationaliteter samlas har nog mest “bara blivit så”, och nu när man bor där man bor, varför flytta?! Ofta är områdena trygga platser att bo på, man känner sina grannar och att sälja sitt hus och köpa ett nytt någon annanstans ger inget.

Ron pratade sig också varm för Milennium Park. Det räcker oftast att bara gå i parken och imponeras av “Bönan” (The Cloud), utomhusscenen, de stora blocken ner mot Michigan Ave med ansikten på Chicagobor och ur vilka det kan spruta vatten. Allt i parken är gratis, utom serveringar och bara vid speciella arrangemang måste man betala för sig, typ när Rolling Stones spelar (om de nånsing gör det).
Det går att anmäla sig till gratis rundvandring med lokalguide i parken, och det går att i förväg boka privatguidning av chicagobo i Chicago.

Lite senare fick jag kontakt med Luis Monterrubio på Chicagos stadsplaneavdelning och vi bokade tid för ett möte senare i veckan…

Det har gått en serie bra dokumentärer på SVT. Friktion heter den. En mycket kunnig programledare, David Fjäll, med två gäster visar kortare dokumentärer och diskuterar öppen men ganska opolariserat vad vi ser. Det här är inte så lite ovanligt i en TV-kanal där man alltför ofta och alltför öppet tar en klar ställning för eller emot. Men David vågar leda programmet på en lina smal som en sytråd och väl nerkletad med bananskal utan att halka.

i ett av programmen behandlades en växande alternativ ekonomi, som i mycket byggde på internet. Man tog upp nya företeelser som taxiverksamheten Uber och hotellverksamheten AirBnB.
Det man såg från delar av världen var att taxichaufförer tappade kunder eftersom de inte kunde konkurrera på samma villkor som Uber-chaufförerna och hotellägare som jobbade 24/7, inte kunde tävla motbdem som hyrde ut sin bostad till turister.
Lokala taxiföretag och hotell, hade, i motsats till de internetbaserade företagen att betala skatt, betala anställda rimliga löner. Ett hotell fick ha en viss bemanning oavsett om hotellet var fullbelagt eller halvfullt.
Många av de alternativa (web)verksamheterna hade inte samma krav på sig. Man kunde hyra ut sin lägenhet utan att, som hotellet längre ner på gatan, betala skatt för inkomsten.
Och hur skulle det sedan se ut när hotellen bommade igen och taxiföretagen förklarat sig i konkurs? Var skulle affärsresenärer bo, och hur skulle de transportera sig mellan flygplatser och arbetsplatser?

Häromkvällen slog det kontinentala klimatet till i Chicago med full styrka. Regnet vräkte ned och staden lystes upp av blixtar som avlöste varandra med sekunders intervall. Det gick inte att uppbringa en taxi, allt fullbokat. Däremot fungerade Uber, men i motsats till taxibilarnas taxor, hade Uber-förarna höjt sina taxor till det femdubbla. Hur mycket av de inkomsterna kom staden tillgodo i form av skatt.

Det är alldeles för lätt att uppskatta privata initiativ, att kunna boka transport och boende via en app i telefonen, men vi glömmer att vi samtidigt gynnar skattesmitare som smyger iväg med pengar på samma sätt som storföretagen, men då vi ser en fet gubbe med frack och cigarr i mungipan (sinnebilden för en tvättäkta kapitalist) ser vi en revolutionär samhällsutvecklare i privatbilen som kör turister runt i stan. Märkligt, kan man med rätta tycka.

Nämnde jag Zuckerberg, förresten ….???

… det är människor. Eller kan det vara tvärtom.
När jag förbereder mig inför mitt möte på Chicagos stadshus imorgon försöker jag läsa på så jag inte startar samtal om självklarheter.
Dock är det två saker jag fastnat för.
Bloomindale Trail, en gammal järnväg genom bebyggelsen och som nu blivit en långsträckt park. Jag ska besöka den strax alltmedan rörmokarna får fixa handfatet. Det var mycket ståhej när man gjorde om en liknande järnväg till park i New York, men den här har man aldrig nämnt.

Sedan var det detta med gängvåldet, ja allt dödligt våld i Chicago där skjutvapen varit inblandade. Här sker mord nästan dagligen och det är främst unga människor som står för våldet och unga människor som är offren. Jag läser en rapport som är inriktad direkt på de skjutvapen man konfiskerat och kan binda till brotten. Och när man läst den inser man att det inte alltid är människor som dödar utan vapnen; inga vapen – färre mord.

I rapporten jämförs Chicago med New York och Los Angeles, där dödligt våld pga skjutvapen är mycket lägre pga av striktare regler för inköp och hantering (vidareförsäljning och langning).
Till Chicago strömmar vapen från närliggande stater med slappare regler, men man ser att ett fåtal vapenhandlare i Illinois står för en stor del av de vapen som använts vid mord.

Jag ska inte återge rapporten utan förutsätter att de flesta klarar av att läsa rapporten själva.

TRACING THE GUNS: The Impact Of Illegal Guns On Violence In Chicago

Det kanské beror på att jag själv inte ser något vettigt skäl att hålla sig uppdaterad av människor som kallar sig mina vänner, gör och vilka bilder de lägger upp på FB.
Om jag nu, i ungdomligt oförstånd, har lite svepande kallat alla facebookanvändare svagsinta, har jag väl gjort det, även om jag vet att det finns skarpa hjärnor därute.

Det är en sak som definitivt stör mig. När olika firmor kräver att jag ska gå in på fejsboken om jag vill ta del av ett erbjudande, delta i en tävling, skicka upp bilder till en radio/tv-kanal eller komma med kommentarer, synpunkter eller annat till olika kanaler för publik kommunikation.

Zuckerberg må ha skapat en jävligt kul grej, men det är en privat firma som står bakom, och dessutom en firma, vars ägare inte vill vara med och betala för att hans produkt sprids över jordklotet.

Hur skulle det vara om den som ville ha tillgång till TV och telefon, ha möjlighet att rösta i valen vart fjärde år, få inneha körkort också var tvungna att vara medlemmar i IKEA Family?! Det var en väldigt haltande liknelse men det är för hett för att jag ska orka tänka ut något bättre.

Mark Zuckerberg tycker inte att han ska betala skatt någonstans eftersom han och hans Facebok (facistbok, faecesbook) är överstatlig. Mer överstatlig än FN tydligen. De miljoner eller miljarder han tjänar på skiten ska rassla ner i hans byxficka obeskattad. Länder, däribland Sverige lägger stora pengar för att Zuckerbergs osociala media, där folk lägger upp bilder på dagens toalettbesök, sina små hjärnlösa mopsar eller selfies av sig själva och en grizzlybjörn, ska kunna nås av människor som lägger över hela sin intelligens på en platt elektronikapparat, kallad mobiltelefon. Eller smartphone, eller ska det stavas smartFÅN, eller är det den som zombielikt sitter och pillar på den som är fånen.

Jag har det stora nöjet att njta av metropolen Chicago, en liten storstad eller stor liten stad. Reno i Nevada kallas the biggest little town in the world, och den är liten …. och skiten.
Chicago är en trevlig stad som känns stor och liten. Här kan man färdas tryggt och lugnt vartsomhelst med buss och tunnelbana. Precis som i Sverige sitter folk hukade över sina mobiler och spelar spel, lyssnad på streamad musik, textar folk (i USA ‘textar’ man folk, inte ‘smsar’), eller kanske uppdaterar sin FB (fejjan, facebook …). idag såg jag en kille som läste en RIKTIG BOK och en tjej som löste korsord på bussen. Obegripligt! De borde fatta att sådant bara leder till större intellektuell förmåga …

För att avsluta min uppenbara aversion mot denna dynga som Facebook utgör, låt mig förundras över att folk kan skryta med att de har si och så många vänner på FB. Om jag nu har fyratusen vänner, hur kan jag säga att de är mina vänner? För att de klickat på knappen “jag vill bli din vän” och jag har klickat “acceptera Gullefjunet som vän”.
Att vara vän betyder mer än att stå på en lång namnlista. Det innebär att jag känner personen PERSONLIGEN, inte bara till ‘nick’ utan också betydligt mycket mer.

Nu får jag massa olustiga rapporter om något skit, för vars skull man för stora skattepengar bygger ut G4-systemet i Sverige. Ett “spel”, kallat Pokemon Go har kommit till landet. Vad fan det går ut på vete gudarna (som idag får heta Alla Hå och vara dagens orsak till mycket mord och elendä i världen), men det triggar tydligen folk att begå olika typer av brott och drälla runt hor och där chansen är som störst att ha ihjäl sig själv och andra.
Ska jag verkligen betala av min skatt till att upprätthålla kommunikationssystem för sådan här smörja??

Utanför många affärer och matställen här i USA, ser man skyltar där man inte vill ha in pokemonspelare. Vill de spela sina “sociala” kan väl folk samlas någon annanstans. Saharaöknen har många bra ställen för sådana zombiemänniskor ….