Politruk

Kvällsmaten uppäten och vinet till densamma uppdrucken. Tyvärr var potatisen i min laxpudding lite “al dente”.
Så vad gör man nu?? Goda drycker och andra lagret på Aladdinasken??

Något chokladgodis blir det inte men lite goda drycker som rysk mjöd och en flaska fatlagrad stout. Ölen kan säkert vara god men kommer aldrig, det vet jag redan, upp i samma nivå som Goose Islands Country Bourbon Stout. Fast det kanske är att förvänta sig för mycket och liksom tro att det måste vara Maseratikänsla när man pressar upp sin Peugeot 206 GTI i 150 på Södergatan … (just kidding)

Jag har just avnjutit (de sista 2/3) av en amerikansk julfilm. Det är mycket av den sorten just nu. Det är jultomtar som inte vill vara jultomtar. (Varför i h-e måste Saint Nicolaus heta Santa därborta i Trumpland??) Det är gamnla suputer eller hemlösa skäggiga gubbar som plötsligt blir SANTA (djävla SANTA!!!).

Kvällens film var söt, eller ska jag säga mycket söt, lite som amerikansk läsk – 97% socker och resten smakämnen och ev lite vatten. Fast den gick ju att titta på och det gick ju att pressa fram en tår eller två ändå.

Som alternativ till söta (och emellanåt sliskiga) amerikanska julfilmer, kan lite annat till uppesittarkvällen. Vi tittar vad gamla hederliga Mosfilm – Moskvas statliga filmstudio bjuder på. Notera att filmerna finns med engelsk text.

En udda komedi med ett definitivt speciellt slut.
12 Stolar ((komedi) – https://cinema.mosfilm.ru/films/34332/  

En ganska vemodig historia med en del tragikomiska passager.
Öknens vita sol (drama) – https://cinema.mosfilm.ru/films/34643/  

Detta är Rysslands variant av Grevinnan & Betjänten. En riktigt rolig film. Ödets Iron (romantisk komedi) – https://cinema.mosfilm.ru/films/35162/  

Gillar man lite lagom knasiga komedier, är det denna man ska se.
Armar av brillianter (komedi) – https://cinema.mosfilm.ru/films/35142/  

Ännu en, och kanske den bästa av alla komedier. Den kan man se otextad.
Operation Y och andra händelser (komedi) – https://cinema.mosfilm.ru/films/35282/  

Ett fint drama som definitivt fuktar ögonen.
En station för två (drama) – https://cinema.mosfilm.ru/films/35146/   

Sådär, det var ett par av mina favoritfilmer från vårt östra broderland. Nu måste jag diska och planera för kvällens dryckesorgie.

Fan, känner mig som en strandad bardval … Kom hem från några veckor med barn och barnbarn i Chicago i torsdags och sju timmars tidsskillnad är svår att liksom trolla bort ur det biologiska systemet.

Plöjer igenom några veckors blandad lektyr som stoppats in genom brevinkastet. Mycket reklam får kastas med ett surt besked från Trafikförsäkringsföreningen läggs i högen – ÅTGÄRDAS. Här har någon kukat till det för mig, genom att anmäla nya bilen till en gratis provapåförsäkring, vilken inte gällde för gamla bilar.
Vi pensionärer, ja förutom “fattigpensionärerna” har liksom inte råd med lyx och prylar utan får köra budget, vilket i slutänden ofta blir dyrare.

Jag skrev “fattigpensionärer” och menar de som gnäller och beklagar sig (delvis med rätta) men som ändå inte har de fjuttiga småkronor en baspension med lite topping ger. Och ändå tror jag att det är dessa “fattigpensionärer” som ropar högst i debatten när de inte sitter och dricker importviner i Bovierans lustgårdar, njuter en månads relaxing i Spanien, Kroatien eller kryssning i Karibien. (Om nån undrar; det var vår dotter som betalade min biljett till USA)
På samma sätt är det när folk som bor i villa eller bostadsrätt ska debattera om hyresrättens förträfflighet, när deras boende är subventionerat av hyresgästerna. Dubbel-djävla-moral!

Lyckades dessutom missa femte barnbarnets födelse. Fast å andra sidan hade han beslutat sig för att påbörja en lång resa på vår planet innan det var riktigt dags att checka in, eller checka ut.

Att hans mamma, min dotter, fick fajtas med vården är väl bara typiskt och tendensiöst. När pengar slösas strunt och skit och det är allt färre som ska försörja allt fler, försöker man på alla vis att skära kostnader genom att ge sämre service till medborgarna.
Hursomhelst är jag glad för min och min dotters skull och så fort hypotenusan eller vad nu den tär talgskrotskörteln heter anpassat sig efter GMT+1, sätter jag mig i min RIKTIGT försäkrade nygamla bil och åker och hälsar på, medbärande guld rökelse och myror (hur kunde vicemännen få med sig myror som säkert var chokladdoppade genom öknen?? De (myrorna) måste varit hemskt kladdiga när de levererades.).

Sådär, nu måste morgonbestyren vara avklarade . Morgonmusiken – Junoon med skivan Azadi – slutspelad. Dags att diska, kanske koka sig lite kaffe med god likör; jag vill inte öppna någan av mina fina flaskor med bourbon. De får vänta till jul eller tills prominenta gäster uppenbarar sig (varför det blir öppning och provsmakning till jul).

Visst jag, dags för eftermiddags musik. Det får bli av de riktigt STORA syntgiganterna – Orchestral Manoevres In The Dark. För var de störst? De var nyskapande på många sätt och vågade gå egna och udda vägar trots att det inte alltid gynnade deras karriär.

Och ett TV-tips. Jag såg en riktigt ruggig men annorlunda dokumentär igår – DOX – En Legosoldats Död. En schweizisk journalist vill förstå krigets mekanismer i Jugoslavien och ansluter sig till en paramilitär grupp i försök att få svar på alla sina frågor. Det kostar honom livet.
Flera år senare åker hans kusin till Kroatien för att få reda på vad som hände och de svar hon får är inte vackra. Det berättas kort om hur vapenhandlare världen över sålde vapen till båda sidor och, än värre hur en organisation inom katolska kyrkan, Opus Dei, aktivt blandat sig i kriget och indirekt uppmuntrat till folkmorden. Fast att katolicismen står fascimen torde inte vara någon hemlighet … eller?!

Sådär, nu har jag tillbringat en skön lördag med goda vänner, god musik och god mat.

Vi HiFi-bögar (vi kallar oss så) försöker träffas någon gång om året på så kallade DIY-träffar. DIY står för Gör Det Själv (Do It Yourself) och innebär att folk tar med sig egna hemmabyggda förstärkare, högtalare, DA-omvandlare the alltihop, to speak engelska, spelar, lyssnar och framför allt tjôtar; tjôtandet är viktigast.

Igår var vi ett exklusivt gäng som träffades i en mindre variant av de, annars, stora evenemangen. Vi var 10+ personer som mer avslappnat kunde chilla (heter det så), lyssna och prata. Pratet inbegrep konstruktionen av och funktion hos en elektrostatisk högtalare, hur man lagar en riktigt god gulasch och prat om våra krämpor, våra ärr, kroppsliga och själsliga. Här kan man inte vara speciellt macho, för i de här kretsarna bryr man sig om varandra och stöttar varandra. Har man månaden innan önskat livet av varandra för att nån haft “fel” åsikter om något tekniskt, saknar man sin kontrahent när denne inte dyker upp.

Frågorna är oftast “Kommer han?”, “Har någon hört någon från honom?”. Vi saknar våra vänner, för vänner är vi allihopa, trots att vi kanske bara träffas en gång om året och däremellan slänger käft och önskar livet av varandra för att “du tycker transistorer är bättre, men det tycker INTE jag”.

I de här kretsarna är det skönt att umgås, och jag har, fast det inte gått ett dygn sedan jag kom hem, redan bränt en CD-skiva (demoskiva) med jazzmusik (mer eller mindre) till nästa träff. Jag gillar inte jazz men man ställer upp för sina vänner.

(Sedan WordPress tog över bloggfunktionen från One.com har det blivit så mycket besvärligare att få till något vettigt här. Bra funktioner har bara försvunnit. Och ett felklick tvingar en att börja om från början.)

Så här gör vi ett nytt försök, tredje gången gillt och nu har jag nog hittat rätt (tror jag).

Jag brukar skämta om att jag har kort stubin men kompenserar det med att vara långsint. Den korta stubinen klarar jag bättre av idag, även om jag vet att jag kan handla i affekt emellanåt. Men har man legat död 3-4 minuter inser man att det finns annat i livet som är viktigare.Långsint är jag DEFINITIVT. Att glömma oförrätter tillhör inte mina starkaste sidor, även om jag kan visa upp ett pretty face.

Jag har varit aktiv i vänsterpartiet i ca 10 år, suttit lite drygt två perioder i fullmäktige och två perioder i det kommunala bostadsbolaget. Där var jag en udda fågel då de flesta styrelsemedlemmar faktiskt inte bodde i hyreshus och ingen utom jag i det bostadsbolaget. Lite som i partiets inre krets där de flesta verkar bo i eget hus eller bostadsrätt. Lite märkligt det där, och kanske en orsak till att det varit svårt att få till diskussioner om bostadspolitik. Men det är en annan sak.
Ska ju nämna att jag aldrig suttit i styrelsen men väl varit med i en valberedning som det senaste året (och ett halvt) kämpat hårt med att förnya och föryngra och som i det arbetet trampat på ömma tår, uppenbarligen.

I fullmäktige tycker jag att jag varit aktiv, skrivit några motioner, varit uppe i talarstolen flera gånger och faktiskt vikt ner mig när min övertygelse inte varit riktigt i linje med somliga mer ledande partimedlemmars. Och, nej vi har ingen partipiska …

Jag har lagt mig till med en privat och personlig blogg där jag uttryckt mina tankar om världen runtomkring oss. Fullt medveten om att det är svårt att skilja på rollen som politiker och privatpersonen, har jag ändå ibland kanske gått över gränsen för vad somliga riktigt gillar. Det har främst gällt när jag argumenterat för sådant som andra har gjort till stora NEJ-frågor. Men som sagt, min blogg är min privata och jag har aldrig försökt använda den för att propagera för (min privata) vänsterpolitik. Heller har jag aldrig pådyvlat någon mina ofta rabiata och obstinata inlägg.

Mina år i partiet har jag upplevt som goda och givande. Det har varit en skön och givande atmosfär. Det har varit mycket möten och träffar och jag har inte upplevt annat än att man har stöttat varandra. Dock har jag faktiskt märkt att somliga medlemmar har, när de inte uppnått kriterierna för “god partikamrat”, har marginaliserats (stötts bort), något som jag själv också känt av under halvtannat år.

För att kort återgå till mitt bloggande, lämnade jag min roll som aktiv politiker i juni och skrev en sorts epilog där jag förklarade lite grann varför jag lämnade in tjänstevapnet och min bricka. Kort om detta var att jag upplevde att INGEN ville utveckla kommunen. Med tiotals miljoner i underskott var det ingen som såg möjligheten i att åtminstone delvis få in pengar genom att göra det möjligt för fler att välja Vänersborg som bostadsort och betala skatt. Men den kommunala bostadskön är lång, men för dem i bristyrken kan få förtur och en, troligen lika lång tomtkö, måste man göra offer.
Den här åsikten uttryckte jag inte som politiker, för jag hade avgått, utan som privatperson. Oavsett vilken roll jag hade, fick jag skit för det här. Och får man skit för sådant här i någons privata utskick till dem som finns upptagna i föreningens medlemsmatrikel finns det bara en sak att göra – tända den djävla stubintråden, den jag släckte för ett år sedan.

Rörd men inte saknad. Nej, jag är inte rörd eller ens upprörd, måhända lite småförbannad, men då mest för att jag inte lämnade in för ett år sedan.
Saknad, tydligen inte ….

Och därmed var den ALLRA DJÄVLA SISTA politrukbloggen postad. Fan vad skönt det var.